En dag i taget!
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Idag fick det vara nog!!
Läkare kränkte mig rätt så ordentligen när han gjorde en anklagelse eller vad man nu ska kalla det hela..
En riktigt grov anklagelse mot min pappa, och jag tror nästan alla förstår vad jag menar?!
Jag ska tala om för er varför han trodde det.. Det var för att han tyckte jag var för pappig av mig!
Alltså att pappa och jag hade för bra relation. Jag är ju 18år och då är det tydligen fel att ha en bra relation med sin pappa. Och dom tyckte även att jag var för pappig just för att jag var just det.. 18år!
Men grejen är den, när jag mår så här.. så är pappa den starka, och grejen är den att jag och pappa har alltid haft en nära relation! Även fast vi bråkar som vi gör och det ena och det andra så är jag och pappa väldigt nära varandra ändå.
Men grejen är också den att, skulle jag varit mer mammig.. då skulle dom typ inte ens reagerat, så till alla er tjejer som ser det här....Har ni en väldigt bra relation med er pappa, sluta med det!!
Jag skulle vilja säga att det är precis det budskapet jag fick idag, idag fick jag budskapet om att det är inte okej att umgås med sin pappa när man fyllt 18år.. Då ska inte ens din pappa finnas med i livet, han ska inte ställa upp för dig när du mår skit av smärtor! När man har fyllt 18år så ska man ha stängt ute sin pappa för länge sen, från allt!...Tycker ni det här låter rätt?! För det gör fan inte jag!!
Men den svenska sjukvården verkar tycka:" du ska klara dig HELT själv", tänk på det nu.. Om du åker in för magsmärtor och har en bra relation med din pappa.. Då är det självklart hans fel om det är så att dom inte hittar något!:''''(
Så nu hela dagen har det kommit tårar rinnande ner för kinden! Vet inte hur jag ska orka vara stark snart..
Jag orkar ju knappt med den här dagen heller!
Grejen är den också att mamma och pappa har fått turats om att sova här hos mig för att...när jag får dom här smärtorna så vill jag bara ha dom i närheten, ha deras hjälp och stöd.
Men idag så sa sjukvården ifrån det också..Så det var alltså inte någ med att anklaga pappa, nej dom var tvugna att ta bort den ända tryggheten jag hade kvar!:''(
Så nu rinner tårarna hela tiden, för jag orkar inte kämpa mer. Men jag vet att jag måste göra det, så därför gör jag det!
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Har blivit en sak lite nu för mig att få ut tankarna och allt som ligger och trycker där inne, att skriva en del i den här bloggen nu nästan varje dag.
Visst har bara haft den tre dagar, men det här är ändå mitt sätt att berätta min historia som fortfarande skrivs!
Jag hoppas på allt i världen att det här kapitlet i min historia slutar skrivas snart och att det snart är dags att börja på ett nytt kapitel där det inte är lika mycket att kämpa i mot, att i det kapitlet så kan man ta det lugnt om man vill. För som det känns nu så ska man inte behöva kämpa på det här visset hela tiden, man ska inte behöva se familjen och vännerna lida för att man själv inte mår bra nu.
Men förra gången sa jag att jag skulle berätta om den gången då jag fick åka med kraftiga smärtor till Pysket.
Så här var det, jag låg på en av alla avdelningar som är här på sjukhuset och jag fick en riktig körare och jag behövde hjälp. Även fast jag inte gillade den hjälpen som jag behövde just då och som jag fortfarande behöver ibland så.. var det något jag behövde, och den hjälpen heter morfin! Läkarna har lyckas skrämma upp mig med det här, dom säger att dom kommer förstöra liver för mig om dom fortsätter ge mig morfin, men det är bara några läkare som säker det. Andra läkare säger att vi kommer förstöra livet för dig om vi inte hjälper dig att lindra smärta. Förstår ni va jag menar?
Jag är i mitten av allt det där, jag vet inte vem eller vad jag ska tro på längre.
allt jag vill är att bli smärtfri!
Men i alla fall tillbaks till det där med psyket.
Läkaren trodde inte längre att jag hade ont där jag sa att jag hade ont, nej han trodde det var något riktigt psykiskt.
Så han bestämde sig för att ta kontakt med psyket innan han gav mig smärtstillande och ingen psykläkare kunde komma just då, så i stället vart det att köra mig till själva psyket där jag fick träffa en som avgjorde om man var psyksjuk eller inte.
Dom körde mig från avdelningen till Psyket och jag låg och skrek av smärtor när dom körde mig där i korridoren.
När jag kom dit, så fick jag vänta i ett rum ett tag.. sen kom tillslut den som skulle prata med mig och allt hon hade och säga efter att vi hade pratat några minuter var… ” Är dom dumma i huvet? Den här tjejen behöver smärtlindring”
Så tillbaks till avdelningen där dom gav mig något som heter stesolid!
Det är ingen smärtlindring, det är lugnade. Jag fick det och min kropp däcka, jag låg där och hade smärtor men min kropp orkade inte visa det på något sätt. Just i den situationen skulle jag vilja påstå att min kropp var död. Men sen när jag vaknade, då var det likadant igen, fortfarande ont! Va gör man då? Ger man morfin då så att det ska sluta göra ont?
Svaret på den frågan är: nej.. Man ger mer stesolid så att hon somnar.
Vid nästa gång det var dags att vakna, så är smärtorna där fortfarande.. Får hon morfin då?
Svaret denna gång är: Ja!
Sen des så har jag blivit i mot det där med stesolid, för jag har blivit rädd för det.
Kroppen min kunde inte visa smärtan och samtidigt så låg jag där och kämpa för att på något viss kunna visa att jag hade ont!
Men då fick läkaren till slut hör vad jag tyckte och tänkte.
Under den här perioden så har jag skällt ut en och annan läkare, speciellt en!
Och det har varit för att han förtjänat det, och jag kan tala om för er.. att efter jag gjorde det så visade han mer respekt och vi har fått en bättre kontakt!
Han är nu en av dom läkarna som jag faktiskt litar mest på just nu, även fast han inte vet om det så gör jag det!!
Men som jag sa förra gången, så har min tro på sjukvården försvunnit väldigt mycket!
Finns nästan ingen tro på den längre:(
Men det som har hänt nu under dagen/kvällen är att en från smärtenheten har varit här och pratat och jag fick berätta allt från börjar igen.
det gör ont, att behöva tänka tillbaks på hur länge man egentligen har gått runt och haft ont. Men för att dom ska kunna hjälpa mig så var jag tvungen att bita ihop och berätta.
Vi hade ett samtal på ca 1,5 tim. För mig kändes det som ett bra och tryggt samtal.
Han lyssna, fråga och gav mig svar på frågor som jag behövde ha bra svar på.
Men det som värmde mest, det var precis innan han gick så sa han: ” jag förstår varför dom körde tillbaka dig från psyket!”
Att äntligen få höra någon säga det, det vart en så stor värme i mig. Att han kunde säga det efter att han lyssnat på mig när jag prata och på att ha fått veta hur mina smärtor är något som betydde mer än någonting annat just då.Kategori: Allmänt
Tron för sjukvården försvann långt bort en dag förra julen, fick arbeta länge på att änns försöka lita på dom igen! På att själv kunna vårda och göra mitt jobb inom hemtjänsten, var en psykisk kamp för mig själv. För mitt mål var ju att någon gång längre fram kunna arbeta inom sjukvården själv och att till slut kunna arbeta på ambulansen. Kanske till och med jobba med pappa. Det var en dröm som jag hade sen jag var 6år.
Men den drömmen försvann och samtidigt tron till sjukvården. Så nu vet jag inte om jag litar på någon som jobbar inom vården längre.
Men en grej som är jobbig är att jag hade mål i mitt liv om vad jag ville göra när allt det här är över! Men nu är det dags för min egen skull att tänka om. För just nu känner jag att jag inte har någon lust till att jobba inom den här längre.
Men just nu när man ligger här på sjukhuset och tänker på framtiden så... ser det just nu ut som att jag vill arbeta med musiken, det kommer bli ett pass det för sig själv det med. Men jag måste ha ett mål, jag måste hitta min framtiden. och just nu tror jag att det målet är inom musiken!
Men om vi ska gå tillbaka till min tid just nu?!
Just nu är kl 20.13 och jag sitter inne på mitt rum som jag har på sjukhuset. Har spenderat den mesta tiden här nu sen den 16:de. Fick åka hem på permission den 18:de och som jag har hört pappa säga, vi var bara hemma 7 timmar! Sen fick vi åka tillbaks till sjukhuset igen, för mina JÄVLA smärtor som aldrig vill ge sig.
Under dom där 7 timmarna försöker jag leva ett normalt liv! Jag tänkte: " Nu är det lugnt, jag kommer inte behöva åka in något mer".
Men med andra ord så tror jag att, jag egentligen tänker: " Inget händer mig, jag är odödlig".
Men nu är dags och har varit det ett tag också.. att inse, jag är inte odödlig och jag klarar inte allt.
Hur mycket jag än älskar att vara ute och umgås med vänner och vara social så måste jag låta min kropp vila och bli bra!
Jag måste lära mig att säga "NEJ" till mig själv. Det är svårare det än att säga nej till någon annan.
Jag har fått frågan nu några gånger: " Vad önskar du dig i julklapp?"
Mitt svar är och kommer förbli tills det här är över: " Mitt liv tillbaks! Mitt liv då jag kan träffa kompisar, kan åka och hälsa på folket där nere och mitt liv då jag orkar med allt som jag ville göra!"
Det är precis det jag önskar mig, och just nu känner jag att det skulle inte göra något om jag kunde få den i förtidig julklapp. För det är allt som jag innerst inne önskar mig!
Snälla kan du ge mig den julklappen snabbt..Tomten brukade man säga när man var liten, men nu får jag säga, Snälla docktorn?!
Men det jag egentligen hade tänkt att berätta om i det här blogg inlägget var den gången då... läkaren bestämde sig för att köra mig till psyket i stället för att ge mig smärtlindring.
Men känner att det blir för långt inlägg då, så det får jag berätta om nästa gång!
Finns mycket jag kan berätta om, saker som jag önskar att jag inte skulle kunna berätta. För hade jag inte kunnat berätta om dom så hade jag inte häller upplevit det som jag har upplevt.
Men något som jag måste göra är att tack!
Tack till er som kommer och besöker mig! Tack för att ni gör mina dagar lättare här på sjuket!
Tack till er som smsar, skriver på facebook, skirver på msn och som skriver mail.
Jag kan inte tala om hur mycket det värmer att ni finns!!
Från långt där inne, JAG ÄLSKAR ER!!
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt