vadarfel

I torsdags hade jag val än att åka med mamma ner i bilen till akuten, då hade jag gått från lördag natten med högfeber och hosta och bara blivit värre och värre för varje dag.

Natten till torsdagen så var det bara jag och mamma hemma för pappa var tvungen att jobba i en annan ort över natten och på natten skrek jag bara till...

Hade sån kraftig bröstsmärta som redan hade börjat under eftermiddagen på onsdagen.

Så då fick jag ge mig också och säga att vi var tvungen att ta hjälp.

Eftersom jag är rädd och känner mig otrygg inom vården så försökte jag allt, verkligen allt för att klara mig hemma!

Men för varje dag blev jag bara sämre och sämre, feber bara steg och tillslut började kräkningar också.

Så på torsdags morgonen ringde vi pappa och han sa åt hos att bara åka ner till akuten, han var en aning rädd att det kunde vara mitt hjärta.. men han sa inget om det till oss, eller inte till mig i alla fall, men exakt den där tanken om att det kunde vara mitt hjärta för jag hade så ont i vänster bröst fick jag också på vägen ner i bilen.

Så jag sa det till mamma och hon hade samma tanke.

Men pappa hade också sagt någon dag innan att han trodde det var lunginflammation, men vi kunde ju aldrig vara säkra eftersom att jag inte ville ner, jag KLARAR inte av sjukhus.

Men natten till torsdagen var så hemsk så jag sa till mig själv, "bit ihop nu.. va stark, du klarade dig knappt igenom det sist, men nu ska du klara det!

Du är starkare nu och du kommer klara det. Bit ihop som du gjorde 1år, blunda om du måste och gråt och säg att du är rädd om du är rädd, säg att ingen får lämna din sida!"

Jag var tvungen att peppa upp mig själv, jag var tvungen att vara stark, för jag visste att annars så skulle jag faktiskt inte överleva..för om det nu var lunginflammation så är det livshotande om man går med det förlänge.

Vi åkte ner till akuten, dom tog emot oss direkt och när vi kom in i undersökningsrummet så fick jag panik.. tårarna börja rinna, händerna åkte upp för ögonen och jag ville bara därifrån.

Eftersom att dom på akuten känner mig och min familj, så visste dom vad jag gått egenom och hur jag mår.. Så dom sa att jag skulle sätta mig där på bristen och dom sa det lugnt och vänlig och sen tog dom god hand om mig!

Dom fick mig lugn och jag kämpa på ännu mer eftersom att dom tog hand om mgi så väl.

Tack tack tack!!

Det första bemötandet är alltid viktigast och eftersom att dom gjorde på helt rätt sätt så gjorde dom så att jag kunde ge personalen på ett annat ställe en chans också.

På akuten tog dom EKG och det visade sig att det som tur var inte var något med hjärtat, så dom tog några prover och sen körde dom mig personligen vidare till infektionmottagningen.

Där en sköterska även hon trevlig kom snabbt och tog hand om mig och såg att jag mådde riktigt dåligt, inte långt efter kom läkaren och han var väl bra på teorin men jag tycker han var nochalant, han gav mig inge bra intryck, jag tyckte inte om han och det fick mig att backa lite.

Men han var så gott som säker på han också att det var lunginflammation, mer prover togs, ett speciellt näsprov och sen rönken.

På rönken visade det lunginflammation och jag fick pencillin(kåvepenin) och fick åka hem.

Väl hemma så började dag två då jag inte fick behålla något,fick inte behålla vätska eller mat.

Så jag blev svagare och svargare, mer och mer feber och ondare i bröstet.

Pappa ringde ner och prata med läkare och vi fick åka ner.

Vart inlag på en avdelning direkt och fick dropp, ända anledning till att jag gick med på att läggas in var att det var ett hel annat hus på sjukhuset, en hel annan avdelning och jag hade inget val för att jag var så sjuk.

Jag fick 2 liter dropp första kvälle och fick veta att jag hade en svårare lunginflammation, så den vanliga pencillinen funkade inte på den lunginflammationen, så jag fick en annan.

Nu är jag inne på min tredje natt i natt.

under den här tiden har jag brytit ihop många gånger och jag får många flasch backs.

Men jag försöker att inte tänka på något med varje morgon är jag rädd att en av dom där läkarna ska komma, varje dag är jag rädd att dom ska gå förbi mitt fönster och varje kväll är jag rädd att det är dom som ska jobbar som jourläkare under natten!

Så fort jag blir frisk så ska jag vara borta härifrån, eller jag vill bara borta härifrån, det tar på psyket och på sömnen för man kan inte hel slappna av när mamma och pappa har åkit härifrån!

Men jag är starkare nu och jag ska klara mig igenom den här sjukhus tiden!

För det ska faaaan inte bli lång varit!

:(