vadarfel

Tankarna kommer om och om igen, speciellt på nätterna.. då jag tvinga mig själv att sova med stängd dörr, för då har jag koll. Koll på allt som är i det lilla rummet.

Mitt rum är min trygghet, jag stänger in mig och drar på hög musik..

Kommer någon in där utan att jag har sagt kom in eller om jag känner att någon kommer mig för nära när jag är där inne så får jag panik.

En panik som snabbt över gå till ilska som håller sig kvar.

När jag blir rädd eller orolig för allt som har varit så blir jag arg, jag märker på mig själv att jag stöter bort mina föräldrar, min mormor och dom närmaste förutom mina vänner.

Jag vet inte varför jag gör det, kanske för att dom var så när och dom var min trygghet så länge.

Det var dom jag var tvungen att vara när för att inget ont skulle hända mig när jag låg där inne.

Innan för min sjukhus dörr, var en rädd liten flicka som inte vågade stänga ögen, en lite flicka som inte vågade slappna av. Låg hela tiden på hel spänd och försökte göra allt för att visa uppskattning till dom som kom.

Men ibland var det ju bara jobbigt, jag orkade inte vara trevligt, jag ville inte prata och jag vill inte erkänna att jag behövde någon annan så pass mycket som jag behövde.

Mina föräldrar såg det, och dom var där eller kom så fort jag ringde.

Men smärtan dom hade när sjukhuset förböd dom från att sova där, den smärtan vet jag inte hur den känns men jag kan nästan förstå den.

För min räddsla och panik och självmordstankarna jag hade då kan inte ha varit lätt för dom.

Jag kommer inte glömma blickarna i mamma och pappas ögon när jag sa " Nu är jag rädd om mig själv och jag är rädd för mig själv".

Jag såg räddslan i deras ögon och hur dom försökte kämpa för att inte vissa att dom var rädda.

Jag såg hur dom försökte hålla sig starka, men på något viss så kunde jag se igenom det dom försökte visa.

När vi fick åka in på nyårs natten för att jag hade magsmärtor så satt jag ju och skaka i ett hörn, men eftersom att pappa jobbade där så tog dom in mig i personalrummet.. för det såg mer neutrallt ut och där hade inget ont hänt mig. Men jag satte mig och så att jag hade upp syn över hela rummet och så fort någon kom, då var räddslan och paniken där igen så tårarna kom om och om igen.

Men det var också tillfället vi fick prata, det var tillfället jag lät mig själv att lyssna på deras ord.. på hur dom hade haft det och hur dom hade upplevt mina smärtor.

Pappa sa inte så mycket, för han såg min panik i ögonen.. men mamma berättade något som jag aldrig kommer glömma, det var att hon trodde jag skulle dö varje gång jag fick dom där smärtorna.
Min mamma trodde inte att jag skulle överleva dom.

Jag vet att hon är en av dom som läser den här bloggen så, mamma ångra dig inte för att du sa det!

För det var något som jag behövde få höra, för om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att jag skulle överleva dom häller..

Varje gång dom kom så kom tankarna, är det här slutet nu för mig?!

Kommer inte jag få växa upp och bli mamma någon gång, få ta studenten, få jobba med det jag vill, få bli gammal, få träffa mina syskon barn.. Är det över för mig nu?

Varje gång kom samma tankar tillslut försökte jag bita i hop, men tillslut så gav jag upp.
Jag orkade inte bita ihop inte en dag till.. från att paniken, räddslan och oron blev jag deprimerad.

En reaktions depriton var min "diagnos" från läkarna.

Va hjälpte det mig att veta vad min deprtion var för något?

Varför gjorde dom inte det jag sökte för, varför hitta dom inte felet?

Luften vart bara tyngre och tyngre varje dag, om och om igen tänkte jag ta klivet ut genom fönstret.

Men jag har alltid tyckte att det varit själviskt av folk att ta självmord, så jag tänkte inte göra det.

Även fast tankarna kom om och om igen, så försökte jag att ta mig ifrån dom tankarna till den tiden då smärtorna skulle vara borta och till den dagen då jag skulle få ta studenten.

Jag tänkte mig tillbaka på sommaren -10 och på vilka underbara vänner jag hade.

Skulle jag svika dom som stog mig närmast? för att jag var självisk? För att jag inte klara livet längre?

Nej, i stället så sa jag som det var till dom som var närmast att jag inte längre kände någon livs glädje.. att jag inte längre kunde se min plats i världen och att jag var rädd att jag skulle göra något dumt.

Jag sa som det var, och dom hjälpte mig på alla sätt som dom kunde.

Som min pappa sa, min ballong med alla mina känslor vart bara större och större för att jag inte prata om det och för att jag bara försökte förtränga allt!

Speciellt att jag inte kunde få komma därifrån och för att jag inte längre kände mig trygg.

Pappa och mamma kämpade varje dag om att dom skulle få sova hos mig igen.

Nätterna vart längre och längre, dagarna tog aldrig slut.. jag vart tröttare och tröttare.

Vilket gjorde mig svagare, mindre tålig och mer nere.

Tiden på sjukhuset tog aldrig slut och julen närmade sig.

Med en liten ljusstake inne på rummet så kände jag en liten glädje några dagar, men sen gick det neråt igen.

Julen närmade sig ännu mer, inget framsteg och bara mer misstro.

Kommer inte kunna glömma det där rummet, den där vägen till matsalen, synen ut genom fönstret och inte hur smärtat i hjärtat var om att jag kanske aldrig skulle få tillbaka mitt liv igen.

Varje dag, kommer minst en tanke från den tiden upp, varje dag försöker jag förtränga den, varje dag vill jag bara må bra och varje dag tänker jag på dom som kanske har det som jag hade det.

En tid som kommer finnas kvar, en tid som jag försöka bearbeta och en tid som jag ALDRIG vill ha tillbaka.

Men en tid då jag fick mycket kärlek som jag är ledsen för att jag sköt undan.

En låt till min mamma och pappa som jag älskar högt, men som jag tyvärr skjuter bort. Ni ska veta att jag arbetar varje dag på att kunna ge er den kärlek jag vill och ni ska veta att jag älskar er vad som än händer och vad jag än säger.. Jag mår bara inte helt okej än, men jag arbetar på det! <3

Three days grace - Lost in you

Nu har ett gått två månader sen dom hitta felet på mig, att jag hade nerven som var klämd i ryggen.

Jag har inte klarat att gått in på den här bloggen knapp sen des, men nu är det dags för mig att försöka komma över det här och inte bara förtränga det och skjuta i väg det som jag har hållt på med nu ett bra tag.

Jag har inte viljat pratat om det och jag har inte klarat av att tänka på det hela utan att bryta ut i starka tårar och ångets över allt som hände under den tiden.

Men härom dagen gick jag in på bloggen och såg att det var fortfarande folk som var här inne och kolla de och då pratade jag lite med mamma och pappa om det.

Dom sa till mig att jag borde fortsätta och skriva om hur det går och har gått sen den dagen då vi fick svaret på vad felet var.

Så därför sitter jag här nu och gör en uppdatering som man kallar det.

Jag kan börja med att berätta att jag har mått riktigt psykist dåligt under dom här två månaderna över hur man har blivit behandlad och över hur mitt liv vart förändrat.

Eller ja, inte bara mitt liv utan många andras också.

Jag kommer aldrig kunna förklara mina känslor fullt ut över hur jag har mått eller mår över det som varit, för det finns ingen som kommer förstå om det inte har varit i samma sitts som jag.

Och om det nu skulle finnas någon så skulle jag vara hur tacksam som hälst om den ville skriva till mig på den här bloggen. För något jag har märkt under hela tiden är att man önskar att det fanns någon som man kunde prata med, någon som var i samma sitts eller som har varit.

För under tiden jag låg på sjukhuset försökte jag hitta Chattrum,bloggar och artiklar som kunde hjälpa mig igenom det hela. Men jag fann inget, inget som kunde hjälpa mig.
Så den här bloggen startades så att jag kunde hjälpa mig själv igenom den tiden och andra som kanske varit i samma sitts eller är.

För jag vill att dom ska veta att dom inte är ensamma och om det kan hjälpa dom att läsa mina tankar om det hela och mina berättelse så tänker jag skriva.

För som sagt jag önskade att det fanns det när jag var där:(

Men sen jag blev som man kallar "frisk" så har mitt psyke inte klarat av det riktigt.

Jag sover inte bra på nätterna för jag har mardrömmar från den tiden, från ambulans färder till att läkarna kommer in och gör anklagelse om sexuellt utnyttjade av mig.

Det ligger så djup där inne som kommer så fort det blir kväll och det är inte ofta men ibland kommer tårarna och jag försöker förtränga det mer och mer för varje gång. Men det går inte.

Två gånger innan julafton så var det så pass att jag knapp klarade av att sova hemma, det var nära att vi skulle åka ner till psyk för att jag inte klarade av det hela.

Jag var rädd, jag skakade, mamma och pappa fick inte nudda mig eller ens vara för nära.

Men allt dom ville vara att krama om mig och visa att dom fanns där för mig nu och för alltid.

Men jag klarade inte av att ta i mot kärleken från dom eller någon annan just då, jag stängde in mig i en liten bubbla.

Om någon ville kramas så ville jag bara skjuta undan dom, jag backade ett par extra steg om någon kom för nära.

Men samtidigt försökte jag vara mig själv så mycket som möjlig när jag var med mina vänner.

Jag ville inte visa för dom eller någon annan att jag var rädd, att jag inte klarade av det hela.

Men när jag väl var bakom stängda dörr, med andra ord hemma så bröt jag ihop totalt. Jag klarade inte av att vara hemma.

En kväll då pappa jobbade så fick jag sån panik att jag bara skrek rätt ut, grätt och ville få bort allt och alla från min närvaro.

Minnen kom och det var bara jag och mamma hemma.

Men i den stunden så kände jag att jag behövde fler än en person som fanns där och hjälpte mig, för jag behövde ha många som kunde skydda mig.

För min känsla var att någon skulle komma och ta mig ifrån mina föräldrar igen!

Men räddnigen vart att en kompis ringde mig och började prata mig lugnt och sen ledde det till att jag satt på mitt rum i timmar och spelade gitarr.

För inne på mitt rum med stängd dörr var jag på något sätt trygg.

Jag mår fortfarande inte bra över det här, men jag försöker hålla mig syselsatt så att jag inte behöver tänka på det eller känna någon räddsla.

Ibland funkar det men ibland kommer det ändå.

Gitarren har i alla fall hjälpt mig en hel del igenom det här och det har min mamma och pappa också.

Men det någon som är jobbigt är att jag inte klara av sjukhuset som vi har här i stan, jag kan inte vara i närheten av det utan att få panik och börja gråta hysterikt.

Jag är rädd och jag vill aldrig mer träffa läkarena som började misstro mig.

Nu går jag i alla fall hos en kurator en gång i veckan och det får mig att må lite bättre, men jag mår fortfarande inte riktigt bra över det här. Det kommer ta tiden.

Till och med när jag ser ett kyvärr komma med posten som har sjuhusetstryck, så får jag panik och bara känner " KAN DOM INTE LÄMNA MIG I FRED!!!"

Nu förtiden så tar jag inte upp posten, jag kollar inte breven innan mamma och pappa har gjort det.

För jag vill må bra jag vill lämna det här bakom mig.

Men jag har som sagt insätt att jag måste ta tag i det här innan jag någosin kommer kunna gå vidare så jag har bestämt mig att skriva mitt projektarbeta om det här och sen eventuellt gå ut i en klass och berätta om det här och hur sjukvårds personalens bemötande var och hur dom kunde ha gjort det bättre för mig som pasient vid visa grejer.

Men nu när jag har börjat skriva här igen, så kanske jag kommer skriva snart igen. Jag vet ärligt talar inte hur jag kommer göra.

Det är svårt!