vadarfel

2009-2010 kämpade vi för liv och död. Nu kämpar vi för att klara vardagen med dom nya diagnoserna<3 Kärlek till familjen

begravda och uppgrävda!

Kategori: Allmänt

Det går inte att förklara känsla att behöva ta sig tillbaka dit och göra de där..
Jag försöker förklara med riktigta och enkla ord, men känns inte som att någon kan hör dom små ljuden som kommer från min mun.
Försöker att inte tänka för mycket på det som varit och de som kommer, försöker egentligen bara att glömma.
Men nu har det återvänt igen, tankarna om vad som hände under de där året.. Under dom sista månaderna.. Fram till den dagen då jag verkligen vart frisk!
Går inte att förklara räddslan som ligger där och gror över att man måste göra en rönken nu igen för att kolla ryggen, eftersom att jag fortfarande har problem och ont i den rätt som de är..
Känns som att jag har gjort allt för att skjuta upp den hela tiden, har skjutit uppd en minst två gånger och någon gång måste jag väl göra den?
men jag vill inte, känner räddsla att ligga där instängd igen..
Ligga instängd i ett litet rör!!
När jag tänker på att ligga där ett tag i de där lilla röret så får jag tårar för jag är livrädd, jag vet att pappa kommer finnas där.. sitta brevid mig och hålla min hand om så behövs..
Men jag vill inte få tillbaka dom hämska minnerna om när jag låg där första gången och..
var rädd att jag skulle få ont, var rädd att dom skulle hitta något faligt!
Samtidigt som jag låg där försökte jag spela cool och att jag klarar allt, men de gör jag inte....
Detta känns för mycket, att behöva göra denna rönken väcker minnen som jag sen ett tag tillbaka har begravt.. Blivit någelunda frid med, men nu är dom tillbaka uppgrävda inne i huvudet!
Vill bara slippa de här, kunna lägga detta bakom mig.
Vill egentligen skjuta upp det igen.. eller rättare sagt jag vill slippa göra detta!
Vill inte återvända till de där sjukhuset, andra sjukhus klarar jag av någelunda men inte det där..
Men pojkvännen, mamma och pappa vill verkligen att jag ska göra de.. för att kolla om det går att se något fel!
Dom gör de mesta bara för att få mig att ens tänka tanken att gå dit..
Pappa säger " Jag följer med dig, jobbar jag så fixar jag så att jag kan följa med ändå.."
Mamma säger: " Gö den så kanske kan få veta va felet är.."
Pojkvännen säger: " Gö den så får du en överraskning av mig.."

Jag älskar er <3