vadarfel

För några veckor sen visade sig att jag även är allergisk mot sojaprotein.

Fick liknade redaktion som jag får när jag får i mig mjölkprotein, men för varje gång jag får i mig soja eller mjölkprodukter blir mina reaktioner värre. I allafall när det gäller soja.

Tråkigt nog fick jag i mig soja i tisdags och denna gången var den värsta reaktionen som jag har upplevt än så länge och fruktar nästa gång.

För varje gång jag fått mig det så tycker jag att jag får ont på utsidan av halsen och att det känns lite tjockt men denna gången så blev det tjockare och tjockare.

Tack och lov så jobbar både jag och pappa inom vården så han visste precis vad vi skulle ta för medicin för att det inte skulle bli värre och som tur var, var pappa snabb upp till sig och hämtade detta med tanke på att jag min sån medicin hade tagit slut.

Hade inte detta hjälpt då hade jag behövt söka vård på akuten och det kunde slutat mer dramatiska än vad det gjorde denna gången.

Som tur var så var jag lugn trotts smärta och lote jobbigt med andningen.

Men med tanke på hur det blev denna gången så kan man ju bara undra och frukta nästa gång, för tyvärr ver man som allergiker och intolerans att det kommer en nästa gång.

Hoppas bara det dröjer!

 

Kan även meddels att jag precis gått med i svenska celakioförbundet och det kan vara det bästa jag gjort!

 

/MZ

Mamma skrev nyss ett sms och frågade hur jag mådde.
Jag visste knappt vad jag skulle svara, skulle jag vara ärlig eller skulle jag säga att allt var bra?
Jag är tyvärr inte den som ljuger för mina föräldrar även fast jag ibland önskade att jag gjorde de så att dom skulle kunna få må bra någon gång.
Smärtan som jag har i mitt bröst just nu är obeskrivlig.
Jag känner mig så sviken och rent utsagt misshandlad av sjukvården, som har plågat mig för länge nu.
Dom har ännu en gång tagit många månader nästan år från mitt liv. Räckte inte det med att dom gjorde det en gång tidigare?
Räckte det inte med att man förra gången känna sig som en liten liten flicka igen som behövde gosedjur, som knappt kunde forma sina ord längre och grät sig till söms varje natt?
Sjukvården har lämnat ärr i och på mig som aldrig kommer försvinna, dom kommer finnas kvar där för jämnan.
Man ska känna att man får hjälp när man är på sjukhuset, men jag känner inte det längre.
jag känner mer en rädsla över vad dom ska göra ”denna” gången när jag är där.
Varför var dom tvungna att förstöra mig en gång till?
Jag hade ju hittat tillbaka, jag hittade visligen inte den tjejen som jag var innan men jag hittade någon som funkade.
Någon som kunde leva ett lyckligt liv och blev bättre än den jag var innan.
Jag började ju själv tillslut igen jobba inom vården för att förändra den.
Vägrar låta fler utsättas som jag har blivit utsatt, JAG VÄGRAR!
Men nu vet jag inte vem jag är längre, känner bara hatet mot dom här läkarna och sjuksköterskorna som har ”misshandlat” mig så här.

Jag ska berätta, dom här senaste månaderna när jag haft såna smärtor i magen så har jag fått åkigt in flera gånger per månad och jag har aldrig veta när jag ska få ont. Det har bara slagit till på någon sekund.
Sjukvården gjorde allt enligt dom, men jag visste och jag talade om för dom att ni har inte gjort allt.
Jodå det hade dom visste.
Redan där kände jag att det spelar ingen roll vad jag säger, dom kommer inte lyssna på mig.
Men jag vägrade bli den där lilla flickan igen, jag vill aldrig bli så nere igen så att jag tänker dö.
Jag var bestämd, denna gången så ska dom inte få förstöra mig på samma sätt.
Men jag ska tala om att denna gången klarade jag ”slagen” från ”misshandeln” bättre, men det var inte långt ifrån att jag blev den där lilla flickan igen!
Mina tårar ligger och trycker bakom ögonlocken och jag vill bara släppa ut dom men på något sätt är jag för arg för att låta mig själv gråta.
I alla fall, dom sa hela tiden att dom hade gjort allt dom kunde för att ta reda på vad det var.
Men jag visste hela tiden att dom inte hade kollat om jag var laktosintolerant, men ALLA läkare sa att jag inte var det. SÅ ingen lyssnade.
Tillslut när jag fick träffa en annan läkare så sa jag att jag ville att dom skulle kolla det och hans ord var ”visst det kan vi, men jag tror inte du har de”.
JÄVLA IDIOTER, ni har förstört flera månader för mig för att ni har sagt att jag inte är laktosintolerant även fast jag är det!!
Jag har varit det hela mitt liv utan att veta om det och dom har kollat gluten men aldrig laktosen.
Om dom hade lyssnat på mig och min familj för flera månader sen så hade jag sluppit det här.
Jag hade sluppit blivit ”misshandlad” igen och få dom här ärren.
Ärren kanske inte syns på utsidan men dom finns djup in på insidan.
Det sköna i det här är att jag haft en sån fin familj som kämpat lika hårt för mig denna gången som förra och aldrig gått sina vägar.
Dom sa hela tiden ” vi ska klara det här med, vi ska vinna”!
Tro fan på det, VI VANN!!
Mitt hat och min ilska är nu värre än någonsin och jag vet inte längre hur jag ska få ur mig detta.
Nu har jag bestämt mig för att gå och prata med en kurator för jag kan inte må så här dåligt längre tack vare sjukvården.
Mina föräldrar skulle också behöva gå och prata med någon, jag tror inte dom kommer göra det men jag vet att dom borde.
Dom mår inte heller bra längre, dom har också fått ärr på insidan och rädsla och hat på utsidan…
Hur kan man förstöra en sån fin familj på de här sättet?!

Tack för ni tog er tid att läsa, och jag hoppas att ni ALDRIG behöver vara med om något liknade och om ni är de så KÄMPA!
Ni kommer vinna om ni aldrig ger upp <3

Livet fick en vändning, allt gick fint och helt plötsligt kom samtalet till 112 där dom blev kallade till min adress.

Jag ligger hysterisk och skriker av smärta, ropar efter pappa/mamma och önskar att jag skulle försvinna.

Jag skäms medans smärtan skriks ur min mun och hoppas att ingen hör mig.

Medans samtalet går till 112 skriker jag till min sambo ”lås upp dörren”, ”lås upp dörren” det är allt jag får ur mig under smärtans plågsamma skrik.

Smärtan är så outhärdlig att jag inte vet vart jag ska vända mig, vart jag ska hålla fast mig eller vart jag ska göra av tårarna som forsar ur mina ögon.

Jag vet att pappa och mamma är på väg men tiden känns som en evighet medans vi väntar på dom och ambulansen, det känns som att jag ska dö.

Att det är nu min tid är inne, min rädsla blir större och mitt hysteriska skrik ökar medans jag skriker att jag kommer dö.

Magen har kraschat för mig och gör att smärtan tar mig någonstans där jag inte känner till.

Helt plötsligt är ambulansen där efter bara några minuter, och de ända jag kommer på att säga är att ” min pappa är på väg, han är på väg. Ni känner honom”.

Det känns som att dom inte förstår vad jag säger, känns som att mina ord inte blir rätt.

Jag kan inte ligga stilla och det känns som att magen och lungorna bara trycks ihop.

Känns som att luften blir svårare att få ur lugnarna och skriket tar all min kraft.

Men under alla den smärta som är i min mage som bara blir värre och värre så ser jag tillslut ett lugnande ansikte, min pappa.

Äntligen kan jag släppa mer på tårarna och veta att han kommer se till att dom hjälper mig.

Jag vet att ambulans personalen brukar göra allt för att hjälpa mig när jag väl behövt dom, men att se pappa gjorde de mer betryggande.

Pappa skriker till mig att jag kan andas, han säger att jag får luft.

Men jag får inte in de i min skalle för de gör så ont när jag andas, det gör så ont i min mage.

Men jag försöker lyssna, jag försöker… Det går bara inte.

Ambulans personalen försöker sätta en infart på mig för att kunna ge mig smärtlindring, men det går inte.

Dom sticker mig en gång, två gånger, tre gånger och sen på fjärde – femte försöker så får dom tillslut in en nål och kan börja ge mig smärtlindring.

Pappa försöker hålla min arm stilla så att dom ska lyckas, men jag rör mig förtvivlat för att de gör så ont och de hjälper inte hur jag än ligger.

Tillslut får pappa upp mig i en bra ställning, i sin trygga famn och tillslut så har jag fått så pass mycket smärtlindring att smärtan börjar lägga sig.

Jag fortsätter gråta av oro och rädsla över det som hade hänt och de som händer mig jämt med magen.
I den här stunden känner jag att det får vara nog, att jag inte orkar mer.

När smärtan väl hade valt att lägga sig så var jag så påverkad av smärtlindringen att jag var nästintill helt borta.

Jag minns inte så mycket mer från just den stunden mer än att pappa och en av ambulans personalen fick hjälpas åt att få ner mig för alla trappar.

Dom fick ta mig i varsin arm och lägga över deras axlar och ta mig ner.

Om jag inte minns fel så tuppade jag av något, några gånger men ner kom vi och in i ambulansen.

Sen minns jag inte mycket mer än att vi var på akuten och läkare undersökte mig och visste inte riktigt vad felet var.

Jag visste att detta var en helt ny smärta, ingen som jag har haft tidigare och jag är säker i mig själv om att de inte var IBSen.
Jag bara vet de, jag vet inte vad det var eller vad det är men något var/är det som inte stämde.

Detta var bara en av dom två gångerna vi behövt åka in denna veckan, men andra gången behövde vi inte ambulans till hjälp.

Men nu är jag rädd, jag är förtvivlad och tårarna och oron kan komma när som helst.

Jag vet inte hur jag ska prata om detta riktigt vet bara att jag behöver prata om det.

För det tynger ner hela mig det som hände, det är jobbigt att se den platsen i vardagsrummet som detta hände på.

Men varje dag måste jag se detta nu och jag försöker se de som på att det gick bra och jag träffade två otroliga personer som jobbade på ambulansen.

Minns inte riktigt hur dom såg ut bara lite.

Men jag är dom evigt tacksamma för att dom hjälpte mig i den stunden.

Pappa har sagt till mig att dom bara gjorde sitt jobb, men för mig var det mycket mer än så.

Dom hjälper mig i en outhärdlig situation och dom är helt underbara.

Risken att dom två som hjälper mig läser detta är liten, men skulle bara vilja tacka dom och säga att dom gör ett helt fantasiskt jobb, TACK!

 

All tack till min familj som hjälper mig i nöd och lust, det är de familjen är till för men ett tack till att dom verkligen finns där för mig är något dom ska ha!
Jag älskar er <3

Jag fick en diagnos för ett tag sen som dom kallar för IBS...

Ibs? det är en jävla slasktrat, där dom slänger in folk med magproblem som dom inte kan diagnosera.

När dom sätter diagnosen så går dom bara på vad det är för besvär man har, inte med hjälp av några undersökningar.. För sanningen är, dom vet inte vad dom ska leta efter.

Kroppen är undlig.. vi, läkarna och forskarna vet fortfarande för lite om kroppen och sjukdomar, men ändå uttalar dom flesta sig som att dom vet ALLT om kroppen.

Det gör dom inte, inget vet allt om kroppen.. För undera många år fram över så kommer man alltid hitta något nytt, något man inte vet något om.

Som de här med IBS, dom forskar om det men vet fortfarande inte vad det är eller vad det beror på. 

Dom vet bara att de har med magen att göra.

Något dom kallar irriterad tarm, visst det är en irriterad tarm men bara för att folk har liknade besvär borde man inte sätta dom under en och samma.

Leta och leta tills ni hittar något.

Jag är irriterad, väldigt irriterad och de kanske märks i hur jag skriver.

Jag är inte irriterad på sjukvården eller forskarna men jag är irriterad på min kropp, min mage och vad den har ställt till med.

Jag undrar när de är min tur att må helt bra igen, detta säger dom att jag kommer ha hela mitt liv.

NU ska jag tydligen börja äta en medicin, som jag ska börja med att äta i ett år och sen kanske resten av livet.

Är de okej? Att vara 21år och behöva äta mediciner?

Jag kan inte ändra min kost för mycket heller som att börja med LCHF för det blir för fett för min magen med tanken på att jag tagit bort gallan och inte klara mycket fett i magen för då blir de problem.

Inte nog med att jag fått IBS, jag har tydligen för lite gallsalter i kroppen också så jag måste äta en medicin för de med och tar jag den medicinen måste jag vänta 4 timmar innan jag tar nästa medicin och det GÅR INTE, för om jag får ont kan jag inte ta något mot de! För denna medicinen suger upp all annan medicin så dom hjälper inte då.

Om de är något jag är så är de frustrerad, önskar mina vänner och familj slapp gå igång något sånt här igen.
Det är inte riktigt som 2009-2010, men det känns inte som att de är så långt ifrån.

För självklart när jag får ont ringer jag min pappa och är förtvivlad för smärtan och frustrationen över att jag inte kan göra något åt det och inte dom heller.

Jag gillar inte att dom ska behöva fundera på hur jag kommer låta när jag ringer, men som pappa sa igår det tar bara en sekund för han för att höra hur jag mår.

Men jag hör på hans röst att han liter lite orolig näst intill varje gång, man hör att han inte vet vilket tonläge han ska använda. Men det bästa med att ringa pappa när jag har ont är att jag känner mig trygg, han pratar lugn och försöker lugna mig. Och när jag blir frustrerad så försöker han prata lite lugnare känns de som men även jag hör att han är frusterad dom gångerna.

Jag förstår om dom känner sig hjälplös och inte nog min sambo, märker direkt på hans beteende att han inte vet hur han ska vara.

Åå om någon har några ideer snälla säg dom till mig, jag prover de mesta för att slippa åka in, vill inte vara på sjukhuset mer än vad jag behöver.

 

Hoppas folket som läser detta förstår frustrationen och inte bara anser att jag gäller och att ni slipper gå igenom samma skit!

Starka KRAMAR till er <3M

Hej ni där ute!

 

Nu är jag tillbaka igen efter bara några få dagar..

Eftersom att jag har dom här problem jag har nu med min tarm(väljer jag att skriva de då jag själv vet at de är den som jävlas) så fick jag tips från min svärmor att börja äta lite snällare mat mot min mage.

Inget som slaigt mig förut då jag själv tyckt at jag ätit snällt, men de har jag ju tydligen inte.

Min mamma försökte ge mig tipset om detta för typ en vecka sen, men då använde hon ordet som soppa.

Och att bara äta soppa ett par dagar lätte fel för mig, men nu efter att ha pratat med henne(min mamma) så förstår jag att de var inte så hon menade.

 

Men det är inte så lätt att ta in allt som alla säga, speciellt inte när de handlar om mat...

Eftersom att jag sändigt mår illa och inte har någon matlust så är de jobbigt.

Och just de här med att jag inte får behålla maten jämt är ännu jobbigare för det leder till att jag inte har någon energi till något vilket tar musten ur mig.

För nu vill jag må bra och få MIN vardag tillbaka, MIN VANLIGA vardag.

Men jag vet att den kommer tillslut, frågan är bara när.

 

men de vi har börjat med nu för att låta min mage vila säga lite är att vi har tagit bort allt som gluten och laktos, så nu är de laktos frit och gluten frit som gäller.

Jag har tex köpt havremjölk, havreyougert( vilket inte är jätte gott men funkar absolut), gluten- och laktosfritt bröd, laktosfritt smör osv osv.

Det är en börjar på något och om de nu blir så att jag får diagnosen IBS den 4 november då måste jag ju ändå börja någonstan för att se vad de är jag inte tål.

För något är de ju eftersom att jag får såna problem med tarmen och ständigt har illamånende osv.

Jaja, det är en börjar och nu är de lite tips till er andra där ute som också har "näst intill 100% diagnos"(dom orden använde mina läkare) att börja vara snäll mot magen.

För de som får mig att verklige göra detta är för att jag orkar inte ha ont i magen efter ca 2-3 timmar efter jag ätit viss mat och jag vet aldrig vilken mat de är som gör att jag får ont... Det vet jag först efter -.-'(trött/irriterad gubbe)

 

Många kramar

 

Hej alla där ute!

 

Ni som har läst igenom den här bloggen vet att jag startade den för ungefär tre år sen och sedan dess inte skrivit så jätte mycket, bara någon gång ibland..

Jag har märkt att det är en del som går in och kollar här ibland, och antar att de är för att se om de har kommit upp något nytt om vad som händer i mitt liv just nu.

jag skriver väldigt lite nu förtiden här för att de är något från mitt förflutna, något jag vill glömma och gömma långt ner under jorden.

Men som jag har skrivit många gånger innan så går de inte att bara glömma, eller att gräva undan de. Jag måste arbeta med det tills jag en vacker dag ser de som en lärdom det som hände mig och min familj.

 

Vi tar allt lite från början, denna bloggen blev till för att mina föräldrar ständigt skulle slippa telefon samtal från vänner och släktningar under en väldigt jobbigt tid. Jag såg snabbt på dom att det blev för tungt att ständigt berätta samma sak om och om igen "Att allt gick som förut och att dom fortfarande inte kommit på vad det var för fel!".

Jag såg min familj och mina vänner lida och detta var mitt sätt att hjälpa dom alla. 
Här kunnde dom alla följa mina tankar, funderar, min räddsla och framförallt min dröm att jag tillslut skulle få må bra igen.

Denna bloggen hjälpte mig mycket, jag kunde sitta i timmar och slippa på de jag hade skrivit bara för att få något annat att göra och göra de så pass så att folk skulle förstå vad vi gick igenom, men ändå inte skriva för mycket som skulle ta fram vem jag var, vem den här presonen backom datorn var som skrev och gick igenom det här.

Många som läst denna bloggen vet mycket väl vem jag är och att jag tillslut fick mitt svar om vad det var och att jag blev frisk från den grejen.

Dom vet även att jag kämpade i många år innan min panik som kom så fort jag tänkte, pratade eller såg ett sjukhust försvann. Idag har jag tagit mig så pass långt så att jag till och med jobbar på ett, och visst kan min panik om sjukhus komma helt plötsligt om jag tex är patient, men då får jag hjälp under den lilla studen det varar och sen är de bra med de! (skönt de)

 

Men varför jag började skriva här just i dag igen är för...

Nu är vi där lite igen, jag är inte inlagd som förut.. jag behöver inte klara mig själv och vad jag vet är jag inte misstrod och jag har fortfarande ständigt mina föräldrar vid min sida och min älskade sambo.

Men nu är de så, att jag har något fel med min mag- och tarm, misstankarna går till att det är IBS.
Men då undrar jag, VAD ÄR DE?

jag har försökt läst om de en hel del, men jag får aldrig fram vad det egentligen är.

Samtidigt som jag är väldigt funderar på om det är det, för ska man verkligen gå ner i vikt rätt så fort av IBS, ska man ständigt ha illamående, ska man tappa matlusten?

jag behöver inte skriva mer av mina symtom för det är för mycket, men jag är så funderarsam på varför jag går ner i vikt helt plötslitg?

På bara lite mer än två veckor har jag tappat mycket, först hade jag ingen våg att använda så jag använde mått band och där kunde man se stor skillande och sen jag fick tillgång till vågen, har jag sätt skillnade på bara två dagar!
Ni annar inte va jag önskar att det ska stå på plus!

Visst det är väl skönt att tappa lite vikt för jag är inte den smalaste men inte sen bredaste heller.

Men detta är fel sätt att gå ner i vikt på och de går för för för fort.

Och även fast jag inte har någon matlust och mår illa så tvingar jag mig själv att äta just för att jag vet att jag behöver få i mig.

Hmm.. jag är bara fundersam på vad det är som händer i min kropp.

Har antal mediciner jag tar dagligen just för att slippa ha så pass ont osv som jag har haft problem med.

Det är det värt absolut, att äta dom medicinerna alltså. Men ändå är de lite för många för att jag bara ska vara 21år.

Men vi får se vad som händer, ska snart tillbaka till läkaren på ett besök.. eller rättaresagt jag ska träffa en ny läkare igen..

så får vi se vad han säger om dom sätt något på proverna eller om det kommer sluta med IBS!

Önskar att det var något enkelt som man kunde ta antibiotika och sen var de över...

Kan de vara så enkelt?!

Håll tummarna för mig att det är såååå pass enkelt och dom bara har missat de hela tiden.

 

Många kram

Saker har långsamt ändrats och bättreats.

Det har tagit tid och kommer ta ännu mer tid att släppa allt som hänt på det där sjukhuset!

Men nu är det dags att prova något nytt och det jag kommer göra nu under sommaren är att jobba på just det sjukhuset.

Det är en annan avdelning men risken att träffa på dom där läkarna, speciellt en av dom är stor.

Större än vad jag nog egnetligen kan förstå, men för att kunna fortsätta med mitt liv så måste jag göra det här.

Kanske är det precis det här jag behöver för att kunna gå vidare en gång för alla?!

Jag vet att jag kommer klara det här fint och jag vet även att jag har stöd från familjen och vännerna genomd et här.

Men på något sätt är det precis det här jag vill, jag vill jobba där.. det har jag alltid viljat förutom en tid.

Det har varit en dröm ända sen jag var en liten tjej och nu ska jag göra detta!

Jag ska bli ännu starkare och jag ska kämpa ännu mer för att nå det jag vill!

Vet att jag kommer klara det här med upp och ner gångar men vafan, är det inte så livet är?

Allt går upp och ner, och ibland rakt?

Jag bara vet och känner det på mig att det kommer bli skit bra och jag kommer bli lyckligare, jag kommer bli den som jag ville bli när jag var liten!

Det är nu styrkan kommer fram igen!;)

 

Puss!

Äntligen har jag fått en känsla jag inte haft på länge!

Det har nu gått 2,5år sen jag blev frisk, så alltså är det 3,5år sen jag blev sjuk och då visste jag inte riktigt när livet skulle sluta för mig.

Eller rättare sagt hur det skulle sluta, jag hade ingen aning.

Men idag så beabetar jag det här på mitt sätt, ibland pratar jag mycket om det ibland pratar jag inte om det alls.

Ska jag vara helt ärlig så glömmer jag bort det i bland, kom på mig själv för ett par veckor sen att jag hade inte tänkt en sekund på det under minst 2 veckor.

Bara det är ett otrolgit stort steg för mig i mitt liv, att det inte är en daglig påminnelse längre.

Visst det finns påminnelser, men inte varje dag och det gör mitt liv så jävla mycket bättre.

Man behöver inte ha det negativa i sitt liv jämt, man behöver få må bra.

Jag har egentligen en daglig påminnelse på min arm, men den har suttit där så länge nu så ibland ser jag den inte ens. Men på något viss är den tatueringen inget negativt, det vissar bara att jag hade så otroligt mycket folk runt omkring mig som brydde sig om mig. 

Som ville att jag skulle må bra som var berädda att komma tidigt på morgonen, svara i telefonen mitt i natten och helt enkelt gav en hel del av sitt liv för att mitt liv skulle finns kvar!

 

Fan kan inte beskriva den tacksamheten, tack vara dom här människorna så lever jag.

För er som aldrig tänkt ta självmord eller så, så tycker ni det är själviskt att ens ha dom tankarna och ja.. det håller jag med om, men ibland är man så inne i skiten att man gör det inte för att vara självisk man gör det för att rädda andra mot smärtan.

Jag tänkte på det många gånger under den här tiden, nästan varje kväll som jag blev ensam så funderade jag på hur ska jag göra det?

Det var då inte frågan om jag skulle göra det eller inte, det var frågan om hur..

Jag inbilande mig också att det var det bästa för alla.

Jo men visst att det skulle varit, nej!!

Nu i efterhand tänker jag på det och jag förstår inte hur jag ens kunde lurra in mig själv på att det skulle varit det bästa.

Men idag så skulle jag aldrig kunna ta självmord, mitt liv har en mening och jag var inte var den meningen är.. men jag ska fan ta och leva hela mitt liv och se om jag någonsin kommer förstå min mening här.

Kanske jag gör och kanske inte, men det är inte värt att försvinna tidigare från jorden bara för att det är jobbigt.

Nej, kämpa varje dag. En vacker dag kommer allt lösa sig!

 

Jag är starkare nu, jag vet vad jag vill och jag vet att jag om ett par år kommer jobba på samma sjukhus som dom här läkarna som gjorde så här med mig och jag kommer nog aldrig kunna förlåta dom men jag kommer då vara profisonel.

Lika bra att försöka gå vidare, jag har inget att förlora.

Vill inte må dåligt över detta längre, dags att börja kämpa igen och komma över räddslan som egentligen finns där bakom masken!

 

Till alla er som läser detta, jag vet att jag skriver väldigt sällan..

men jag vet inte vad jag ska skriva och jag vet att jag ibland drar upp samma saker.

Men detta är en blogg för att hjälpa både mig själv och dom i samma sitts och för att hjälpa mig själv behöver jag ibland upprepa saker.

 

 

Puss på er! <3

 

Extra tack till min familj som fanns där under den tiden och till mig sambo som hjälpt mig under den här tiden efter. Tack!<3

 

 

Dagarna då tårarna faller är de svårt att få dem att sluta.
dom har då äntligen börjat släppa ut, allt som finns inom mig.
Det finns då inget som heter "bit ihop" längre, finns bara "släpp de ut och må bättre".

Jag hatar allt och alla när dom säger till mig att jag bara ska "bita ihop och stå på mig", om dom visste vilken innerbörd dom orden har. Skulle dom då säga dom?

Känns som att något dör i mig varje gång dom orden kommer, varje gång kommer känsla om att inte få visa hur man mår. För man ska alltid vara stark!
och varje gång vet jag, att jag biter ihop även fast jag inte vill.

Men sen tre år tillbaka är jag inte samma person, jag är inte lika stark.
Jag är rädd för att lämna ut för mycket känslor ibland, stänger häldre in mig i mig själv än att låta mig bli sårad igen.

När tårarna bara vill komma så försöker jag trycka bort dom tills jag står där helt själv och ingen hör när jag tar kudden och bara skriker rätt ut.

Skriker ut rädslan och hatet mot dom som fick mig att bli den jag är idag, den som är rädd för att visa folk om jag mår dåligt. Rädd för att bli nekad hjälp så att jag heldre går och har ont. Rädd för att jag inte ska kunna hjälpa dom som har samma sak!
Jag är rädd för att berätta för folk om de här, för räddsla att minas för mycket är för stor.

Jag säger samma saker till personer, för det är de jag minns och de som jag vet aldrig kommer försvinna.
men jag skulle vilja berätta så mycket mer, men jag vill inte minas mig tillbaka.
Jag vill bara glöm, jag vill bara gå tillbaka.
Gå tillbaka till den jag var innan allt detta, den som aldrig ville ge upp på saker.

Den som alltid var ute och hade kul spelade inge roll vilket väder eller vilken års tid.
Alltid skulle något göras!

Nu tar man de bekvämna innan de osäkra, man kollar alla möjligheter innan man gör något större.
Man kollar om det är rätt, man känner i genom varje tanke innan man gör de större grejerna.
Sånt som är litet för andra och var för mig förr.. Kan nu var något mycket större och jobbigare nu.

När jag flyttade från min hemstad till stan jag bor i idag, fanns en räddsla att jag skulle tappa allt som jag hade där hemma. Men jag visste att mina riktiga vänner skulle finnas kvar, familjen skulle aldrig lämna mig och så viste jag att allt skulle bli bra tillslut.

Jag skulle behöva lära mig att leva med en annan trygghet än familjens, jag skulle få lära mig att lita mer på mig själv och andra.
Idag var de än av dom bästa grejerna som kunde hänt, men i bland önskar jag att jag var ett litet barn som bara kunde krypa upp i pappas, mammas, mormors och morfars famn för att finna den tryggaste tryggheten igen!
Men nu är jag inte de, och jag har lärt mig att när allt känns för jävligt.. Så finns dom bara ett samtal bort och så har jag en otroligt underbar sambo som ger men den rätta kramen som jag behöver ha ibland. Som bara han kan ge, när ingen annan i familjen finns med!
Jag älskar er <3

En tid man aldrig glömmer, en tid man alltid känner av och en tid som bleknar efter ett tag!

Varje höst...

Kommer min rädsla, min oro och mitt rop på hjälp tillbaka. Jag somnar med en trygghet men vaknar mitt i natten av skriket i min dröm, där jag skriker efter hjälp för att smärtan är på väg att äta upp mig ännu en gång. Smärtan är på väg att ta bort den jag är, den är på väg att ta död på den människan jag en gång var och minns så väl.

 

Smärtan finns i mina drömmar, drömmar som handlar om mitt liv. Mitt liv vart förvandlat från ett himmelrike till en mardröm som man inte kunde vakna upp ifrån innan man löst problemet.

 

Det kommer aldrig gå att förklara för någon vad som hände eller vad som togs ifrån mig. Kommer aldrig gå att förklara rädslan som kommer när man känner smärtan på exakt samma punkt. Kommer aldrig finnas någon som förstår så bra som dom som var med mig där varje jävla dag!

 

Under den tiden fanns ingen trygghet, inge ro och inget hopp om livet. mina gosedjur kom tillbaka i mitt liv och blev min trygghet. För folk på sjukhuset tog all min trygghet då mina föräldrar inte fick vara hos mig. När jag väl blev frisk igen, så tog de tid att bygga upp den.. Än i dag är de jobbigt i bland.

 

Jag vill förklara allt bättre hur livet är nu.. men de är svårt! för jag vet inte vart jag ska börja.. Finns mycket jag fortfarande arbetar på från den tiden och en grej är speciellt att lära mig lita på folk igen. Speciellt folk inom vården, det är så otroligt svårt. Men jag har även blivit stark på en grej och det är att jag ger mig inte försen jag har fått hjälp och dom har löst problemet om det är något med vården som jag behöver hjälp med. Jag tänker aldrig gå med smärta ett år igen!! ALDRIG!!!!

 

Puss!

Jag ska erkänna lite för er som läser denna bloggen om hur mitt liv är nu och var för några månader sen.

Är osäker på tiden men för ca 2-3 månader sen hade jag en käning i min magen, den där käningen man inte vill ha när de nästa gått ett år.

Jag hade börjat fått tillbaka lite av mina smärtor men de var bara typ en "mollande" känsla, vet inte hur riktigt jag ska beskriva den men de där är helt klart bästa ordet för de. På den exakta fläcken som hade orsakat mig dom outhärdliga smärtorna i ett års tid.

Samtidigt i den vevan var det snack om att jag skulle flytta från min hemstad till en annan stad så dum som jag var så var jag tyst, nämnde inte för någon att jag hade ont.

Gick med dom där små mollningarna och tänkte att jag enbart inbillar mig för att det började närma sig ett års dagen, men mina kära läsare det var ingen inbillning.

Dom hade börja smygga sig på mig och tillslut så lög jag för min pappa och sa att jag hade lite ont i ryggen och behövde en tid hos min naprata.. Han som helt eneklt räddade mitt liv!

Pappa fixade en tid och där var jag igen med "ont i ryggen", lite ont i ryggen hade jag men inte så ont att jag skulle behövt gå dit.

När jag väl kom in i rummet så sa jag till min napratat att jag är egentligen här för att jag har börjat fått lite käningar i magen igen, han kollade min rygg och sa att de hade börjat "klämmt" eller så på de stället igen men att det inte var som förra gången då jag kom till han för första gången.

Eftersom att jag tog mig i kragen och gick till han den gången som har jag inte haft någon käning eller smärta sen des, han fixade det och han sa att det bara var lite..

Jag var tyst om mina käningar för jag var rädd!

Jag hade i bakrunden att ingen trodde på mig förr förutom mina föräldrar och vännern och ändå kunde jag inte erkänna för dom.

Men jag lärde mig då att det är bättre att tala om det än att gå och ha lite mollande värk. Varför gå och tiga? 
Va ärlig, ta reda på om det är något och i bästa fall är de inget men i värsta fall så fort man försöka fixa det.

Jag lärde mig att jag behöver inte vara tyst bättre att säga det till dom!!

( Det är inte alltid man vill minnas gårdagen osv, men något vi alltid borde vara glada för egentligen är att vi liver. Inte alltid lätt de eller i dom jobbigaste situationerna. Som som har/haft de som mig vet vad jag menar)

En till grej jag ska erkänna är att jag fortfarande är rädd ibland, jag kan vakna av att jag gråter ibland på nätterna för att jag fortfarande är i den situationen.

Det är inget jag skäms över, det är så det är.. Jag har egentligen bara varit frisk lite mer än ett år.. om man ska räcka med de psykiska så har jag inte ens varit frisk ett år.

För det tar tid att komma över något sånt här och det är bara låta de ta tid.

För om vi försöker stressta på tillfrisknaden så kommer de bara ta längre tid, för det var något jag försökte göra.

Stressa mig igenom den jobba tiden efter och se, jag mår bättre idag men jag har fortfarande kvar lite saker som jag måste fortsätta arbeta på!

Så till er som har samma sak som jag som läser den här bloggen:

- GE ALDRIG UPP! En vacker dag kommer er tur, en vacker dag så kommer de vara ni som skriver en blogg om hur det har varit och om hur ni mår idag. Jag tror och hoppas att de kommer lösa sig för alla oss som varit/är i den här situationen.
- VA ÄRLIGA! Mot dom ni känner att ni kan lita på och dom som verkligen vill er väl, gör inte som jag och håll tyst om ni skulle bli smärtfria och få lite ont igen. Säg det i stället och hoppas på att allt blir bra igen.

-STÅ PÅ ER! Jag vet inte hur ni har blivit behandlade på sjukhuset/sjukhusen ni har varit på men ni har fått läsa lite om va jag gick igenom, och jag säger bara ge er aldrig om ni vet va de kan vara.. se till att dom gör varända jävla undersökning och säg till dom att ge naprapaten en chans, det kan vara värt varändra ÖRE!! och orkar ni själva inte stå på er, be någon annan hjälpa er!

- PRATA! Mitt sista råd som jag kan komma på är att prata med anhöriga absolut, men se även till att prata med någon annan med. Någon som inte är i den sisten med dig. Jag kan rekommendera sjukhuskyrkan, du behöver inte vara kristen för att prata med dom och dom är väldigt duktiga på att lyssna. Dom hjälpte mig otroligt mycket och jag hoppas att dom kan hjälpa dig med <3





Va rädda om er och du får vara rädd, du får gråta och för allt i världen hoppas jag du finner stunder då du skrattar så att du får "ont i magen". För dom stunderna gör att du orkar längre!!

Puss på alla i min närhet och alltid Mamma & Pappa <3<3<3<3