vadarfel

Jag ska erkänna lite för er som läser denna bloggen om hur mitt liv är nu och var för några månader sen.

Är osäker på tiden men för ca 2-3 månader sen hade jag en käning i min magen, den där käningen man inte vill ha när de nästa gått ett år.

Jag hade börjat fått tillbaka lite av mina smärtor men de var bara typ en "mollande" känsla, vet inte hur riktigt jag ska beskriva den men de där är helt klart bästa ordet för de. På den exakta fläcken som hade orsakat mig dom outhärdliga smärtorna i ett års tid.

Samtidigt i den vevan var det snack om att jag skulle flytta från min hemstad till en annan stad så dum som jag var så var jag tyst, nämnde inte för någon att jag hade ont.

Gick med dom där små mollningarna och tänkte att jag enbart inbillar mig för att det började närma sig ett års dagen, men mina kära läsare det var ingen inbillning.

Dom hade börja smygga sig på mig och tillslut så lög jag för min pappa och sa att jag hade lite ont i ryggen och behövde en tid hos min naprata.. Han som helt eneklt räddade mitt liv!

Pappa fixade en tid och där var jag igen med "ont i ryggen", lite ont i ryggen hade jag men inte så ont att jag skulle behövt gå dit.

När jag väl kom in i rummet så sa jag till min napratat att jag är egentligen här för att jag har börjat fått lite käningar i magen igen, han kollade min rygg och sa att de hade börjat "klämmt" eller så på de stället igen men att det inte var som förra gången då jag kom till han för första gången.

Eftersom att jag tog mig i kragen och gick till han den gången som har jag inte haft någon käning eller smärta sen des, han fixade det och han sa att det bara var lite..

Jag var tyst om mina käningar för jag var rädd!

Jag hade i bakrunden att ingen trodde på mig förr förutom mina föräldrar och vännern och ändå kunde jag inte erkänna för dom.

Men jag lärde mig då att det är bättre att tala om det än att gå och ha lite mollande värk. Varför gå och tiga? 
Va ärlig, ta reda på om det är något och i bästa fall är de inget men i värsta fall så fort man försöka fixa det.

Jag lärde mig att jag behöver inte vara tyst bättre att säga det till dom!!

( Det är inte alltid man vill minnas gårdagen osv, men något vi alltid borde vara glada för egentligen är att vi liver. Inte alltid lätt de eller i dom jobbigaste situationerna. Som som har/haft de som mig vet vad jag menar)

En till grej jag ska erkänna är att jag fortfarande är rädd ibland, jag kan vakna av att jag gråter ibland på nätterna för att jag fortfarande är i den situationen.

Det är inget jag skäms över, det är så det är.. Jag har egentligen bara varit frisk lite mer än ett år.. om man ska räcka med de psykiska så har jag inte ens varit frisk ett år.

För det tar tid att komma över något sånt här och det är bara låta de ta tid.

För om vi försöker stressta på tillfrisknaden så kommer de bara ta längre tid, för det var något jag försökte göra.

Stressa mig igenom den jobba tiden efter och se, jag mår bättre idag men jag har fortfarande kvar lite saker som jag måste fortsätta arbeta på!

Så till er som har samma sak som jag som läser den här bloggen:

- GE ALDRIG UPP! En vacker dag kommer er tur, en vacker dag så kommer de vara ni som skriver en blogg om hur det har varit och om hur ni mår idag. Jag tror och hoppas att de kommer lösa sig för alla oss som varit/är i den här situationen.
- VA ÄRLIGA! Mot dom ni känner att ni kan lita på och dom som verkligen vill er väl, gör inte som jag och håll tyst om ni skulle bli smärtfria och få lite ont igen. Säg det i stället och hoppas på att allt blir bra igen.

-STÅ PÅ ER! Jag vet inte hur ni har blivit behandlade på sjukhuset/sjukhusen ni har varit på men ni har fått läsa lite om va jag gick igenom, och jag säger bara ge er aldrig om ni vet va de kan vara.. se till att dom gör varända jävla undersökning och säg till dom att ge naprapaten en chans, det kan vara värt varändra ÖRE!! och orkar ni själva inte stå på er, be någon annan hjälpa er!

- PRATA! Mitt sista råd som jag kan komma på är att prata med anhöriga absolut, men se även till att prata med någon annan med. Någon som inte är i den sisten med dig. Jag kan rekommendera sjukhuskyrkan, du behöver inte vara kristen för att prata med dom och dom är väldigt duktiga på att lyssna. Dom hjälpte mig otroligt mycket och jag hoppas att dom kan hjälpa dig med <3





Va rädda om er och du får vara rädd, du får gråta och för allt i världen hoppas jag du finner stunder då du skrattar så att du får "ont i magen". För dom stunderna gör att du orkar längre!!

Puss på alla i min närhet och alltid Mamma & Pappa <3<3<3<3