vadarfel

Dagarna då tårarna faller är de svårt att få dem att sluta.
dom har då äntligen börjat släppa ut, allt som finns inom mig.
Det finns då inget som heter "bit ihop" längre, finns bara "släpp de ut och må bättre".

Jag hatar allt och alla när dom säger till mig att jag bara ska "bita ihop och stå på mig", om dom visste vilken innerbörd dom orden har. Skulle dom då säga dom?

Känns som att något dör i mig varje gång dom orden kommer, varje gång kommer känsla om att inte få visa hur man mår. För man ska alltid vara stark!
och varje gång vet jag, att jag biter ihop även fast jag inte vill.

Men sen tre år tillbaka är jag inte samma person, jag är inte lika stark.
Jag är rädd för att lämna ut för mycket känslor ibland, stänger häldre in mig i mig själv än att låta mig bli sårad igen.

När tårarna bara vill komma så försöker jag trycka bort dom tills jag står där helt själv och ingen hör när jag tar kudden och bara skriker rätt ut.

Skriker ut rädslan och hatet mot dom som fick mig att bli den jag är idag, den som är rädd för att visa folk om jag mår dåligt. Rädd för att bli nekad hjälp så att jag heldre går och har ont. Rädd för att jag inte ska kunna hjälpa dom som har samma sak!
Jag är rädd för att berätta för folk om de här, för räddsla att minas för mycket är för stor.

Jag säger samma saker till personer, för det är de jag minns och de som jag vet aldrig kommer försvinna.
men jag skulle vilja berätta så mycket mer, men jag vill inte minas mig tillbaka.
Jag vill bara glöm, jag vill bara gå tillbaka.
Gå tillbaka till den jag var innan allt detta, den som aldrig ville ge upp på saker.

Den som alltid var ute och hade kul spelade inge roll vilket väder eller vilken års tid.
Alltid skulle något göras!

Nu tar man de bekvämna innan de osäkra, man kollar alla möjligheter innan man gör något större.
Man kollar om det är rätt, man känner i genom varje tanke innan man gör de större grejerna.
Sånt som är litet för andra och var för mig förr.. Kan nu var något mycket större och jobbigare nu.

När jag flyttade från min hemstad till stan jag bor i idag, fanns en räddsla att jag skulle tappa allt som jag hade där hemma. Men jag visste att mina riktiga vänner skulle finnas kvar, familjen skulle aldrig lämna mig och så viste jag att allt skulle bli bra tillslut.

Jag skulle behöva lära mig att leva med en annan trygghet än familjens, jag skulle få lära mig att lita mer på mig själv och andra.
Idag var de än av dom bästa grejerna som kunde hänt, men i bland önskar jag att jag var ett litet barn som bara kunde krypa upp i pappas, mammas, mormors och morfars famn för att finna den tryggaste tryggheten igen!
Men nu är jag inte de, och jag har lärt mig att när allt känns för jävligt.. Så finns dom bara ett samtal bort och så har jag en otroligt underbar sambo som ger men den rätta kramen som jag behöver ha ibland. Som bara han kan ge, när ingen annan i familjen finns med!
Jag älskar er <3

En tid man aldrig glömmer, en tid man alltid känner av och en tid som bleknar efter ett tag!