vadarfel

Livet fick en vändning, allt gick fint och helt plötsligt kom samtalet till 112 där dom blev kallade till min adress.

Jag ligger hysterisk och skriker av smärta, ropar efter pappa/mamma och önskar att jag skulle försvinna.

Jag skäms medans smärtan skriks ur min mun och hoppas att ingen hör mig.

Medans samtalet går till 112 skriker jag till min sambo ”lås upp dörren”, ”lås upp dörren” det är allt jag får ur mig under smärtans plågsamma skrik.

Smärtan är så outhärdlig att jag inte vet vart jag ska vända mig, vart jag ska hålla fast mig eller vart jag ska göra av tårarna som forsar ur mina ögon.

Jag vet att pappa och mamma är på väg men tiden känns som en evighet medans vi väntar på dom och ambulansen, det känns som att jag ska dö.

Att det är nu min tid är inne, min rädsla blir större och mitt hysteriska skrik ökar medans jag skriker att jag kommer dö.

Magen har kraschat för mig och gör att smärtan tar mig någonstans där jag inte känner till.

Helt plötsligt är ambulansen där efter bara några minuter, och de ända jag kommer på att säga är att ” min pappa är på väg, han är på väg. Ni känner honom”.

Det känns som att dom inte förstår vad jag säger, känns som att mina ord inte blir rätt.

Jag kan inte ligga stilla och det känns som att magen och lungorna bara trycks ihop.

Känns som att luften blir svårare att få ur lugnarna och skriket tar all min kraft.

Men under alla den smärta som är i min mage som bara blir värre och värre så ser jag tillslut ett lugnande ansikte, min pappa.

Äntligen kan jag släppa mer på tårarna och veta att han kommer se till att dom hjälper mig.

Jag vet att ambulans personalen brukar göra allt för att hjälpa mig när jag väl behövt dom, men att se pappa gjorde de mer betryggande.

Pappa skriker till mig att jag kan andas, han säger att jag får luft.

Men jag får inte in de i min skalle för de gör så ont när jag andas, det gör så ont i min mage.

Men jag försöker lyssna, jag försöker… Det går bara inte.

Ambulans personalen försöker sätta en infart på mig för att kunna ge mig smärtlindring, men det går inte.

Dom sticker mig en gång, två gånger, tre gånger och sen på fjärde – femte försöker så får dom tillslut in en nål och kan börja ge mig smärtlindring.

Pappa försöker hålla min arm stilla så att dom ska lyckas, men jag rör mig förtvivlat för att de gör så ont och de hjälper inte hur jag än ligger.

Tillslut får pappa upp mig i en bra ställning, i sin trygga famn och tillslut så har jag fått så pass mycket smärtlindring att smärtan börjar lägga sig.

Jag fortsätter gråta av oro och rädsla över det som hade hänt och de som händer mig jämt med magen.
I den här stunden känner jag att det får vara nog, att jag inte orkar mer.

När smärtan väl hade valt att lägga sig så var jag så påverkad av smärtlindringen att jag var nästintill helt borta.

Jag minns inte så mycket mer från just den stunden mer än att pappa och en av ambulans personalen fick hjälpas åt att få ner mig för alla trappar.

Dom fick ta mig i varsin arm och lägga över deras axlar och ta mig ner.

Om jag inte minns fel så tuppade jag av något, några gånger men ner kom vi och in i ambulansen.

Sen minns jag inte mycket mer än att vi var på akuten och läkare undersökte mig och visste inte riktigt vad felet var.

Jag visste att detta var en helt ny smärta, ingen som jag har haft tidigare och jag är säker i mig själv om att de inte var IBSen.
Jag bara vet de, jag vet inte vad det var eller vad det är men något var/är det som inte stämde.

Detta var bara en av dom två gångerna vi behövt åka in denna veckan, men andra gången behövde vi inte ambulans till hjälp.

Men nu är jag rädd, jag är förtvivlad och tårarna och oron kan komma när som helst.

Jag vet inte hur jag ska prata om detta riktigt vet bara att jag behöver prata om det.

För det tynger ner hela mig det som hände, det är jobbigt att se den platsen i vardagsrummet som detta hände på.

Men varje dag måste jag se detta nu och jag försöker se de som på att det gick bra och jag träffade två otroliga personer som jobbade på ambulansen.

Minns inte riktigt hur dom såg ut bara lite.

Men jag är dom evigt tacksamma för att dom hjälpte mig i den stunden.

Pappa har sagt till mig att dom bara gjorde sitt jobb, men för mig var det mycket mer än så.

Dom hjälper mig i en outhärdlig situation och dom är helt underbara.

Risken att dom två som hjälper mig läser detta är liten, men skulle bara vilja tacka dom och säga att dom gör ett helt fantasiskt jobb, TACK!

 

All tack till min familj som hjälper mig i nöd och lust, det är de familjen är till för men ett tack till att dom verkligen finns där för mig är något dom ska ha!
Jag älskar er <3