vadarfel

Jag fick en diagnos för ett tag sen som dom kallar för IBS...

Ibs? det är en jävla slasktrat, där dom slänger in folk med magproblem som dom inte kan diagnosera.

När dom sätter diagnosen så går dom bara på vad det är för besvär man har, inte med hjälp av några undersökningar.. För sanningen är, dom vet inte vad dom ska leta efter.

Kroppen är undlig.. vi, läkarna och forskarna vet fortfarande för lite om kroppen och sjukdomar, men ändå uttalar dom flesta sig som att dom vet ALLT om kroppen.

Det gör dom inte, inget vet allt om kroppen.. För undera många år fram över så kommer man alltid hitta något nytt, något man inte vet något om.

Som de här med IBS, dom forskar om det men vet fortfarande inte vad det är eller vad det beror på. 

Dom vet bara att de har med magen att göra.

Något dom kallar irriterad tarm, visst det är en irriterad tarm men bara för att folk har liknade besvär borde man inte sätta dom under en och samma.

Leta och leta tills ni hittar något.

Jag är irriterad, väldigt irriterad och de kanske märks i hur jag skriver.

Jag är inte irriterad på sjukvården eller forskarna men jag är irriterad på min kropp, min mage och vad den har ställt till med.

Jag undrar när de är min tur att må helt bra igen, detta säger dom att jag kommer ha hela mitt liv.

NU ska jag tydligen börja äta en medicin, som jag ska börja med att äta i ett år och sen kanske resten av livet.

Är de okej? Att vara 21år och behöva äta mediciner?

Jag kan inte ändra min kost för mycket heller som att börja med LCHF för det blir för fett för min magen med tanken på att jag tagit bort gallan och inte klara mycket fett i magen för då blir de problem.

Inte nog med att jag fått IBS, jag har tydligen för lite gallsalter i kroppen också så jag måste äta en medicin för de med och tar jag den medicinen måste jag vänta 4 timmar innan jag tar nästa medicin och det GÅR INTE, för om jag får ont kan jag inte ta något mot de! För denna medicinen suger upp all annan medicin så dom hjälper inte då.

Om de är något jag är så är de frustrerad, önskar mina vänner och familj slapp gå igång något sånt här igen.
Det är inte riktigt som 2009-2010, men det känns inte som att de är så långt ifrån.

För självklart när jag får ont ringer jag min pappa och är förtvivlad för smärtan och frustrationen över att jag inte kan göra något åt det och inte dom heller.

Jag gillar inte att dom ska behöva fundera på hur jag kommer låta när jag ringer, men som pappa sa igår det tar bara en sekund för han för att höra hur jag mår.

Men jag hör på hans röst att han liter lite orolig näst intill varje gång, man hör att han inte vet vilket tonläge han ska använda. Men det bästa med att ringa pappa när jag har ont är att jag känner mig trygg, han pratar lugn och försöker lugna mig. Och när jag blir frustrerad så försöker han prata lite lugnare känns de som men även jag hör att han är frusterad dom gångerna.

Jag förstår om dom känner sig hjälplös och inte nog min sambo, märker direkt på hans beteende att han inte vet hur han ska vara.

Åå om någon har några ideer snälla säg dom till mig, jag prover de mesta för att slippa åka in, vill inte vara på sjukhuset mer än vad jag behöver.

 

Hoppas folket som läser detta förstår frustrationen och inte bara anser att jag gäller och att ni slipper gå igenom samma skit!

Starka KRAMAR till er <3M