vadarfel

Men jag lever fortfarande kvar i den så kallade "sjukdomen", fast jag lever inte med den fysiskt utan psykist nu.

Den här bloggen finns enbart för att jag kunde se in i mamma och pappas ögon över hur dåligt dom mådde när folk ringde och frågade hur det var, vad som hade hänt och vad som skulle hända.

Dom kunde svara på hur det var, men inte riktigt vad som hade hänt eller vad som skulle hända.

Dom visste inte om jag skulle bli bra igen eller om det där skulle vara våra liv från den dagen.

Men något som ingen visste i början var att jag kanske inte skulle finnas kvar för att få reda på det!

Den 7 december hittade jag min så kallade "gud" en av dom som rädda livet på mig under den här tiden.

Det var min naprapat, utan han och en till så hade inte jag suttit här och skrivit det här inlägget idag.

Jag kanke varit i den så kallade "himlen" eller så hade jag bara legat i marken.

Hur hämskt det än låter så är det sant!

Och det är min saning som jag berättar om i den här bloggen, jag mådde inte bra fysikt eller psykist.

Varje gång jag fick mina smärtor så trodde jag att jag skulle dö, jag låg bra och skrek och skrev " Låt mig bara dö, jag vill dö!!"

För mitt liv var inte mitt, att ligga i en säng på sjukhuset är inte ett liv.

Att få folk som börjar misstro en, när man alltid körit sitt egna race och varit ärlig så får man tillbaka det.

Att inte kunna umgås med vännerna förutom inne på ett rum och dom var tvungna att lämna dig igen kl 19.

Jag hade inte ett liv, min mamma och pappa hade inte ett liv.

Dom jobbade kom till mig på sjukhuset, åkte hem och sov.. kom till mig på sjukset, jobbade, sov och så där håll det på under en lång tid.

Pappa och jag pratade härom dagen och jag sa till han ännu en gång "hade inte min naprapat hittat felet så hade jag inte suttit här idag" sa jag till min pappa.

Han svarade mig med en ledsam ton i rösten som bara gjorde så ont " Nej jag vet, jag var rädd för det"

Jag vet att man ska släppa allt det dålig och lägga det bakom sig, men går man aldrig helt igenom det så kommer det bara dyka upp, om och om igen.

Men jag vet inte om jag någonsin kommer komma över det här helt, men jag hoppas det och det kommer komma dagar då jag mår dåligt.

Men nu har jag mått dåligt ett tag igen så nu ska det bli miljö om byte för ett par dagar med pappa.

Vi ska åka i väg och försöka tänka på annat och bara ha kul.

Det här är något jag behöver, för att kanske få må bra igen, för att kanske få bli mig själv helt igen!

Jag vill inte ha en rädsla och ångest varje kväll när jag går och lägger mig längre, jag vill kunna slappna av och bara må bra när jag går och lägger mig.

För ibland så har man stora anledningar till att bara må bra när man ska sova, men min rädsla och ångest tar över det och jag försöker bara över vinna det. Så jag ligger kvar och tårarna kommer tills jag stor gråter.

Men jag ligger kvar tills jag verkligen inte klarar mer, en sån dag fick jag härom dagen.

Men nu vill jag må bra!<3