Äntligen har jag fått en känsla jag inte haft på länge!
Det har nu gått 2,5år sen jag blev frisk, så alltså är det 3,5år sen jag blev sjuk och då visste jag inte riktigt när livet skulle sluta för mig.
Eller rättare sagt hur det skulle sluta, jag hade ingen aning.
Men idag så beabetar jag det här på mitt sätt, ibland pratar jag mycket om det ibland pratar jag inte om det alls.
Ska jag vara helt ärlig så glömmer jag bort det i bland, kom på mig själv för ett par veckor sen att jag hade inte tänkt en sekund på det under minst 2 veckor.
Bara det är ett otrolgit stort steg för mig i mitt liv, att det inte är en daglig påminnelse längre.
Visst det finns påminnelser, men inte varje dag och det gör mitt liv så jävla mycket bättre.
Man behöver inte ha det negativa i sitt liv jämt, man behöver få må bra.
Jag har egentligen en daglig påminnelse på min arm, men den har suttit där så länge nu så ibland ser jag den inte ens. Men på något viss är den tatueringen inget negativt, det vissar bara att jag hade så otroligt mycket folk runt omkring mig som brydde sig om mig.
Som ville att jag skulle må bra som var berädda att komma tidigt på morgonen, svara i telefonen mitt i natten och helt enkelt gav en hel del av sitt liv för att mitt liv skulle finns kvar!
Fan kan inte beskriva den tacksamheten, tack vara dom här människorna så lever jag.
För er som aldrig tänkt ta självmord eller så, så tycker ni det är själviskt att ens ha dom tankarna och ja.. det håller jag med om, men ibland är man så inne i skiten att man gör det inte för att vara självisk man gör det för att rädda andra mot smärtan.
Jag tänkte på det många gånger under den här tiden, nästan varje kväll som jag blev ensam så funderade jag på hur ska jag göra det?
Det var då inte frågan om jag skulle göra det eller inte, det var frågan om hur..
Jag inbilande mig också att det var det bästa för alla.
Jo men visst att det skulle varit, nej!!
Nu i efterhand tänker jag på det och jag förstår inte hur jag ens kunde lurra in mig själv på att det skulle varit det bästa.
Men idag så skulle jag aldrig kunna ta självmord, mitt liv har en mening och jag var inte var den meningen är.. men jag ska fan ta och leva hela mitt liv och se om jag någonsin kommer förstå min mening här.
Kanske jag gör och kanske inte, men det är inte värt att försvinna tidigare från jorden bara för att det är jobbigt.
Nej, kämpa varje dag. En vacker dag kommer allt lösa sig!
Jag är starkare nu, jag vet vad jag vill och jag vet att jag om ett par år kommer jobba på samma sjukhus som dom här läkarna som gjorde så här med mig och jag kommer nog aldrig kunna förlåta dom men jag kommer då vara profisonel.
Lika bra att försöka gå vidare, jag har inget att förlora.
Vill inte må dåligt över detta längre, dags att börja kämpa igen och komma över räddslan som egentligen finns där bakom masken!
Till alla er som läser detta, jag vet att jag skriver väldigt sällan..
men jag vet inte vad jag ska skriva och jag vet att jag ibland drar upp samma saker.
Men detta är en blogg för att hjälpa både mig själv och dom i samma sitts och för att hjälpa mig själv behöver jag ibland upprepa saker.
Puss på er! <3
Extra tack till min familj som fanns där under den tiden och till mig sambo som hjälpt mig under den här tiden efter. Tack!<3