vadarfel

Jag fick en diagnos för ett tag sen som dom kallar för IBS...

Ibs? det är en jävla slasktrat, där dom slänger in folk med magproblem som dom inte kan diagnosera.

När dom sätter diagnosen så går dom bara på vad det är för besvär man har, inte med hjälp av några undersökningar.. För sanningen är, dom vet inte vad dom ska leta efter.

Kroppen är undlig.. vi, läkarna och forskarna vet fortfarande för lite om kroppen och sjukdomar, men ändå uttalar dom flesta sig som att dom vet ALLT om kroppen.

Det gör dom inte, inget vet allt om kroppen.. För undera många år fram över så kommer man alltid hitta något nytt, något man inte vet något om.

Som de här med IBS, dom forskar om det men vet fortfarande inte vad det är eller vad det beror på. 

Dom vet bara att de har med magen att göra.

Något dom kallar irriterad tarm, visst det är en irriterad tarm men bara för att folk har liknade besvär borde man inte sätta dom under en och samma.

Leta och leta tills ni hittar något.

Jag är irriterad, väldigt irriterad och de kanske märks i hur jag skriver.

Jag är inte irriterad på sjukvården eller forskarna men jag är irriterad på min kropp, min mage och vad den har ställt till med.

Jag undrar när de är min tur att må helt bra igen, detta säger dom att jag kommer ha hela mitt liv.

NU ska jag tydligen börja äta en medicin, som jag ska börja med att äta i ett år och sen kanske resten av livet.

Är de okej? Att vara 21år och behöva äta mediciner?

Jag kan inte ändra min kost för mycket heller som att börja med LCHF för det blir för fett för min magen med tanken på att jag tagit bort gallan och inte klara mycket fett i magen för då blir de problem.

Inte nog med att jag fått IBS, jag har tydligen för lite gallsalter i kroppen också så jag måste äta en medicin för de med och tar jag den medicinen måste jag vänta 4 timmar innan jag tar nästa medicin och det GÅR INTE, för om jag får ont kan jag inte ta något mot de! För denna medicinen suger upp all annan medicin så dom hjälper inte då.

Om de är något jag är så är de frustrerad, önskar mina vänner och familj slapp gå igång något sånt här igen.
Det är inte riktigt som 2009-2010, men det känns inte som att de är så långt ifrån.

För självklart när jag får ont ringer jag min pappa och är förtvivlad för smärtan och frustrationen över att jag inte kan göra något åt det och inte dom heller.

Jag gillar inte att dom ska behöva fundera på hur jag kommer låta när jag ringer, men som pappa sa igår det tar bara en sekund för han för att höra hur jag mår.

Men jag hör på hans röst att han liter lite orolig näst intill varje gång, man hör att han inte vet vilket tonläge han ska använda. Men det bästa med att ringa pappa när jag har ont är att jag känner mig trygg, han pratar lugn och försöker lugna mig. Och när jag blir frustrerad så försöker han prata lite lugnare känns de som men även jag hör att han är frusterad dom gångerna.

Jag förstår om dom känner sig hjälplös och inte nog min sambo, märker direkt på hans beteende att han inte vet hur han ska vara.

Åå om någon har några ideer snälla säg dom till mig, jag prover de mesta för att slippa åka in, vill inte vara på sjukhuset mer än vad jag behöver.

 

Hoppas folket som läser detta förstår frustrationen och inte bara anser att jag gäller och att ni slipper gå igenom samma skit!

Starka KRAMAR till er <3M

Hej alla där ute!

 

Ni som har läst igenom den här bloggen vet att jag startade den för ungefär tre år sen och sedan dess inte skrivit så jätte mycket, bara någon gång ibland..

Jag har märkt att det är en del som går in och kollar här ibland, och antar att de är för att se om de har kommit upp något nytt om vad som händer i mitt liv just nu.

jag skriver väldigt lite nu förtiden här för att de är något från mitt förflutna, något jag vill glömma och gömma långt ner under jorden.

Men som jag har skrivit många gånger innan så går de inte att bara glömma, eller att gräva undan de. Jag måste arbeta med det tills jag en vacker dag ser de som en lärdom det som hände mig och min familj.

 

Vi tar allt lite från början, denna bloggen blev till för att mina föräldrar ständigt skulle slippa telefon samtal från vänner och släktningar under en väldigt jobbigt tid. Jag såg snabbt på dom att det blev för tungt att ständigt berätta samma sak om och om igen "Att allt gick som förut och att dom fortfarande inte kommit på vad det var för fel!".

Jag såg min familj och mina vänner lida och detta var mitt sätt att hjälpa dom alla. 
Här kunnde dom alla följa mina tankar, funderar, min räddsla och framförallt min dröm att jag tillslut skulle få må bra igen.

Denna bloggen hjälpte mig mycket, jag kunde sitta i timmar och slippa på de jag hade skrivit bara för att få något annat att göra och göra de så pass så att folk skulle förstå vad vi gick igenom, men ändå inte skriva för mycket som skulle ta fram vem jag var, vem den här presonen backom datorn var som skrev och gick igenom det här.

Många som läst denna bloggen vet mycket väl vem jag är och att jag tillslut fick mitt svar om vad det var och att jag blev frisk från den grejen.

Dom vet även att jag kämpade i många år innan min panik som kom så fort jag tänkte, pratade eller såg ett sjukhust försvann. Idag har jag tagit mig så pass långt så att jag till och med jobbar på ett, och visst kan min panik om sjukhus komma helt plötsligt om jag tex är patient, men då får jag hjälp under den lilla studen det varar och sen är de bra med de! (skönt de)

 

Men varför jag började skriva här just i dag igen är för...

Nu är vi där lite igen, jag är inte inlagd som förut.. jag behöver inte klara mig själv och vad jag vet är jag inte misstrod och jag har fortfarande ständigt mina föräldrar vid min sida och min älskade sambo.

Men nu är de så, att jag har något fel med min mag- och tarm, misstankarna går till att det är IBS.
Men då undrar jag, VAD ÄR DE?

jag har försökt läst om de en hel del, men jag får aldrig fram vad det egentligen är.

Samtidigt som jag är väldigt funderar på om det är det, för ska man verkligen gå ner i vikt rätt så fort av IBS, ska man ständigt ha illamående, ska man tappa matlusten?

jag behöver inte skriva mer av mina symtom för det är för mycket, men jag är så funderarsam på varför jag går ner i vikt helt plötslitg?

På bara lite mer än två veckor har jag tappat mycket, först hade jag ingen våg att använda så jag använde mått band och där kunde man se stor skillande och sen jag fick tillgång till vågen, har jag sätt skillnade på bara två dagar!
Ni annar inte va jag önskar att det ska stå på plus!

Visst det är väl skönt att tappa lite vikt för jag är inte den smalaste men inte sen bredaste heller.

Men detta är fel sätt att gå ner i vikt på och de går för för för fort.

Och även fast jag inte har någon matlust och mår illa så tvingar jag mig själv att äta just för att jag vet att jag behöver få i mig.

Hmm.. jag är bara fundersam på vad det är som händer i min kropp.

Har antal mediciner jag tar dagligen just för att slippa ha så pass ont osv som jag har haft problem med.

Det är det värt absolut, att äta dom medicinerna alltså. Men ändå är de lite för många för att jag bara ska vara 21år.

Men vi får se vad som händer, ska snart tillbaka till läkaren på ett besök.. eller rättaresagt jag ska träffa en ny läkare igen..

så får vi se vad han säger om dom sätt något på proverna eller om det kommer sluta med IBS!

Önskar att det var något enkelt som man kunde ta antibiotika och sen var de över...

Kan de vara så enkelt?!

Håll tummarna för mig att det är såååå pass enkelt och dom bara har missat de hela tiden.

 

Många kram