vadarfel

Livet fick en vändning, allt gick fint och helt plötsligt kom samtalet till 112 där dom blev kallade till min adress.

Jag ligger hysterisk och skriker av smärta, ropar efter pappa/mamma och önskar att jag skulle försvinna.

Jag skäms medans smärtan skriks ur min mun och hoppas att ingen hör mig.

Medans samtalet går till 112 skriker jag till min sambo ”lås upp dörren”, ”lås upp dörren” det är allt jag får ur mig under smärtans plågsamma skrik.

Smärtan är så outhärdlig att jag inte vet vart jag ska vända mig, vart jag ska hålla fast mig eller vart jag ska göra av tårarna som forsar ur mina ögon.

Jag vet att pappa och mamma är på väg men tiden känns som en evighet medans vi väntar på dom och ambulansen, det känns som att jag ska dö.

Att det är nu min tid är inne, min rädsla blir större och mitt hysteriska skrik ökar medans jag skriker att jag kommer dö.

Magen har kraschat för mig och gör att smärtan tar mig någonstans där jag inte känner till.

Helt plötsligt är ambulansen där efter bara några minuter, och de ända jag kommer på att säga är att ” min pappa är på väg, han är på väg. Ni känner honom”.

Det känns som att dom inte förstår vad jag säger, känns som att mina ord inte blir rätt.

Jag kan inte ligga stilla och det känns som att magen och lungorna bara trycks ihop.

Känns som att luften blir svårare att få ur lugnarna och skriket tar all min kraft.

Men under alla den smärta som är i min mage som bara blir värre och värre så ser jag tillslut ett lugnande ansikte, min pappa.

Äntligen kan jag släppa mer på tårarna och veta att han kommer se till att dom hjälper mig.

Jag vet att ambulans personalen brukar göra allt för att hjälpa mig när jag väl behövt dom, men att se pappa gjorde de mer betryggande.

Pappa skriker till mig att jag kan andas, han säger att jag får luft.

Men jag får inte in de i min skalle för de gör så ont när jag andas, det gör så ont i min mage.

Men jag försöker lyssna, jag försöker… Det går bara inte.

Ambulans personalen försöker sätta en infart på mig för att kunna ge mig smärtlindring, men det går inte.

Dom sticker mig en gång, två gånger, tre gånger och sen på fjärde – femte försöker så får dom tillslut in en nål och kan börja ge mig smärtlindring.

Pappa försöker hålla min arm stilla så att dom ska lyckas, men jag rör mig förtvivlat för att de gör så ont och de hjälper inte hur jag än ligger.

Tillslut får pappa upp mig i en bra ställning, i sin trygga famn och tillslut så har jag fått så pass mycket smärtlindring att smärtan börjar lägga sig.

Jag fortsätter gråta av oro och rädsla över det som hade hänt och de som händer mig jämt med magen.
I den här stunden känner jag att det får vara nog, att jag inte orkar mer.

När smärtan väl hade valt att lägga sig så var jag så påverkad av smärtlindringen att jag var nästintill helt borta.

Jag minns inte så mycket mer från just den stunden mer än att pappa och en av ambulans personalen fick hjälpas åt att få ner mig för alla trappar.

Dom fick ta mig i varsin arm och lägga över deras axlar och ta mig ner.

Om jag inte minns fel så tuppade jag av något, några gånger men ner kom vi och in i ambulansen.

Sen minns jag inte mycket mer än att vi var på akuten och läkare undersökte mig och visste inte riktigt vad felet var.

Jag visste att detta var en helt ny smärta, ingen som jag har haft tidigare och jag är säker i mig själv om att de inte var IBSen.
Jag bara vet de, jag vet inte vad det var eller vad det är men något var/är det som inte stämde.

Detta var bara en av dom två gångerna vi behövt åka in denna veckan, men andra gången behövde vi inte ambulans till hjälp.

Men nu är jag rädd, jag är förtvivlad och tårarna och oron kan komma när som helst.

Jag vet inte hur jag ska prata om detta riktigt vet bara att jag behöver prata om det.

För det tynger ner hela mig det som hände, det är jobbigt att se den platsen i vardagsrummet som detta hände på.

Men varje dag måste jag se detta nu och jag försöker se de som på att det gick bra och jag träffade två otroliga personer som jobbade på ambulansen.

Minns inte riktigt hur dom såg ut bara lite.

Men jag är dom evigt tacksamma för att dom hjälpte mig i den stunden.

Pappa har sagt till mig att dom bara gjorde sitt jobb, men för mig var det mycket mer än så.

Dom hjälper mig i en outhärdlig situation och dom är helt underbara.

Risken att dom två som hjälper mig läser detta är liten, men skulle bara vilja tacka dom och säga att dom gör ett helt fantasiskt jobb, TACK!

 

All tack till min familj som hjälper mig i nöd och lust, det är de familjen är till för men ett tack till att dom verkligen finns där för mig är något dom ska ha!
Jag älskar er <3

Hej alla där ute!

 

Ni som har läst igenom den här bloggen vet att jag startade den för ungefär tre år sen och sedan dess inte skrivit så jätte mycket, bara någon gång ibland..

Jag har märkt att det är en del som går in och kollar här ibland, och antar att de är för att se om de har kommit upp något nytt om vad som händer i mitt liv just nu.

jag skriver väldigt lite nu förtiden här för att de är något från mitt förflutna, något jag vill glömma och gömma långt ner under jorden.

Men som jag har skrivit många gånger innan så går de inte att bara glömma, eller att gräva undan de. Jag måste arbeta med det tills jag en vacker dag ser de som en lärdom det som hände mig och min familj.

 

Vi tar allt lite från början, denna bloggen blev till för att mina föräldrar ständigt skulle slippa telefon samtal från vänner och släktningar under en väldigt jobbigt tid. Jag såg snabbt på dom att det blev för tungt att ständigt berätta samma sak om och om igen "Att allt gick som förut och att dom fortfarande inte kommit på vad det var för fel!".

Jag såg min familj och mina vänner lida och detta var mitt sätt att hjälpa dom alla. 
Här kunnde dom alla följa mina tankar, funderar, min räddsla och framförallt min dröm att jag tillslut skulle få må bra igen.

Denna bloggen hjälpte mig mycket, jag kunde sitta i timmar och slippa på de jag hade skrivit bara för att få något annat att göra och göra de så pass så att folk skulle förstå vad vi gick igenom, men ändå inte skriva för mycket som skulle ta fram vem jag var, vem den här presonen backom datorn var som skrev och gick igenom det här.

Många som läst denna bloggen vet mycket väl vem jag är och att jag tillslut fick mitt svar om vad det var och att jag blev frisk från den grejen.

Dom vet även att jag kämpade i många år innan min panik som kom så fort jag tänkte, pratade eller såg ett sjukhust försvann. Idag har jag tagit mig så pass långt så att jag till och med jobbar på ett, och visst kan min panik om sjukhus komma helt plötsligt om jag tex är patient, men då får jag hjälp under den lilla studen det varar och sen är de bra med de! (skönt de)

 

Men varför jag började skriva här just i dag igen är för...

Nu är vi där lite igen, jag är inte inlagd som förut.. jag behöver inte klara mig själv och vad jag vet är jag inte misstrod och jag har fortfarande ständigt mina föräldrar vid min sida och min älskade sambo.

Men nu är de så, att jag har något fel med min mag- och tarm, misstankarna går till att det är IBS.
Men då undrar jag, VAD ÄR DE?

jag har försökt läst om de en hel del, men jag får aldrig fram vad det egentligen är.

Samtidigt som jag är väldigt funderar på om det är det, för ska man verkligen gå ner i vikt rätt så fort av IBS, ska man ständigt ha illamående, ska man tappa matlusten?

jag behöver inte skriva mer av mina symtom för det är för mycket, men jag är så funderarsam på varför jag går ner i vikt helt plötslitg?

På bara lite mer än två veckor har jag tappat mycket, först hade jag ingen våg att använda så jag använde mått band och där kunde man se stor skillande och sen jag fick tillgång till vågen, har jag sätt skillnade på bara två dagar!
Ni annar inte va jag önskar att det ska stå på plus!

Visst det är väl skönt att tappa lite vikt för jag är inte den smalaste men inte sen bredaste heller.

Men detta är fel sätt att gå ner i vikt på och de går för för för fort.

Och även fast jag inte har någon matlust och mår illa så tvingar jag mig själv att äta just för att jag vet att jag behöver få i mig.

Hmm.. jag är bara fundersam på vad det är som händer i min kropp.

Har antal mediciner jag tar dagligen just för att slippa ha så pass ont osv som jag har haft problem med.

Det är det värt absolut, att äta dom medicinerna alltså. Men ändå är de lite för många för att jag bara ska vara 21år.

Men vi får se vad som händer, ska snart tillbaka till läkaren på ett besök.. eller rättaresagt jag ska träffa en ny läkare igen..

så får vi se vad han säger om dom sätt något på proverna eller om det kommer sluta med IBS!

Önskar att det var något enkelt som man kunde ta antibiotika och sen var de över...

Kan de vara så enkelt?!

Håll tummarna för mig att det är såååå pass enkelt och dom bara har missat de hela tiden.

 

Många kram