vadarfel

2009-2010 kämpade vi för liv och död. Nu kämpar vi för att klara vardagen med dom nya diagnoserna<3 Kärlek till familjen

soja..

Kategori: Allmänt

För några veckor sen visade sig att jag även är allergisk mot sojaprotein.
Fick liknade redaktion som jag får när jag får i mig mjölkprotein, men för varje gång jag får i mig soja eller mjölkprodukter blir mina reaktioner värre. I allafall när det gäller soja.
Tråkigt nog fick jag i mig soja i tisdags och denna gången var den värsta reaktionen som jag har upplevt än så länge och fruktar nästa gång.
För varje gång jag fått mig det så tycker jag att jag får ont på utsidan av halsen och att det känns lite tjockt men denna gången så blev det tjockare och tjockare.
Tack och lov så jobbar både jag och pappa inom vården så han visste precis vad vi skulle ta för medicin för att det inte skulle bli värre och som tur var, var pappa snabb upp till sig och hämtade detta med tanke på att jag min sån medicin hade tagit slut.
Hade inte detta hjälpt då hade jag behövt söka vård på akuten och det kunde slutat mer dramatiska än vad det gjorde denna gången.
Som tur var så var jag lugn trotts smärta och lote jobbigt med andningen.
Men med tanke på hur det blev denna gången så kan man ju bara undra och frukta nästa gång, för tyvärr ver man som allergiker och intolerans att det kommer en nästa gång.
Hoppas bara det dröjer!
 
Kan även meddels att jag precis gått med i svenska celakioförbundet och det kan vara det bästa jag gjort!
 
/MZ

"SLUTA DÅ "

Kategori: Allmänt

När är de dags? Att behöva slippa oron om att dagar kan sluta i katastrof? När är de dags att kunna slippa tänka på att man alltid har med sig medicin när man klivet ut genom dörren?!
Är de inte smärtan som tar över så är de illamåendet!
När den där konstiga smärtan kom igen i tisdags som jag hade den där måndagen för typ två veckor sen, så kände jag att orken inom mig tog totlat slut. Kände att krafterna till de här bara försvann från mig helt! Kände att de inte fanns någon mening att kämpa längre med något som aldrig försvinner.
Det är bara ett evigt kämpande hela tiden, dagarna då smärtan tar över, dagarna man kämpar om att få träffa läkare i tid och dagarna då den psykiska påfrestningen från allt de här tar över.
Har provat kurator i början av den här tiden och då tyckte jag inte de gav mig något.. Kanske för att jag fortfarande levde i förnekelse då, men känner att de skulle inte hjälpa mig nu heller! Dom är aldrig där när allt de här händer, dom skulle omöjligt kunna förstå!
Dom skulle inte kunna förstå den skuld jag känner, skulden för att framförallt min sambo måste se hur jag plågas och skulden för att mina föräldrar får dom där jävla samtalen när jag skriker av smärta!!
Vad ska jag göra för att slippa den här känslan av skuld? Jag vet de är inte mitt fel, jag har inte valt de här. Men att se att andra lider på grund av att man själv lider är för jävla jobbig och om jag känner så här så förstår jag hur dom känner:'(
Sist nu i tisdags när den här nya smärtan kom igen så hade vi egentligen 45min till sjukhuset i Jönköping, men de gick fortare än så.. Minns att undet den tiden vi åkte i bilen skrek jag bara rätt ut på min magen "SLUTA DÅ" om och om igen skrek jag så! Varför kunde de inte bara slutat?!
Ringde både mamma och pappa för att få höra deras röster men de hjälpte mig inte denna gången!
Fan tårarna bara rinner på mig just nu när jag tänker på vad som hände denna dagen och den där måndagen!!
Åå vill inte ha de så här, orkar inte med det här något mer när vi aldrig får bukt på de!!


Alltid är de något...

Kategori: Allmänt

Hej alla där ute!
 
Ni som har läst igenom den här bloggen vet att jag startade den för ungefär tre år sen och sedan dess inte skrivit så jätte mycket, bara någon gång ibland..
Jag har märkt att det är en del som går in och kollar här ibland, och antar att de är för att se om de har kommit upp något nytt om vad som händer i mitt liv just nu.
jag skriver väldigt lite nu förtiden här för att de är något från mitt förflutna, något jag vill glömma och gömma långt ner under jorden.
Men som jag har skrivit många gånger innan så går de inte att bara glömma, eller att gräva undan de. Jag måste arbeta med det tills jag en vacker dag ser de som en lärdom det som hände mig och min familj.
 
Vi tar allt lite från början, denna bloggen blev till för att mina föräldrar ständigt skulle slippa telefon samtal från vänner och släktningar under en väldigt jobbigt tid. Jag såg snabbt på dom att det blev för tungt att ständigt berätta samma sak om och om igen "Att allt gick som förut och att dom fortfarande inte kommit på vad det var för fel!".
Jag såg min familj och mina vänner lida och detta var mitt sätt att hjälpa dom alla. 
Här kunnde dom alla följa mina tankar, funderar, min räddsla och framförallt min dröm att jag tillslut skulle få må bra igen.
Denna bloggen hjälpte mig mycket, jag kunde sitta i timmar och slippa på de jag hade skrivit bara för att få något annat att göra och göra de så pass så att folk skulle förstå vad vi gick igenom, men ändå inte skriva för mycket som skulle ta fram vem jag var, vem den här presonen backom datorn var som skrev och gick igenom det här.
Många som läst denna bloggen vet mycket väl vem jag är och att jag tillslut fick mitt svar om vad det var och att jag blev frisk från den grejen.
Dom vet även att jag kämpade i många år innan min panik som kom så fort jag tänkte, pratade eller såg ett sjukhust försvann. Idag har jag tagit mig så pass långt så att jag till och med jobbar på ett, och visst kan min panik om sjukhus komma helt plötsligt om jag tex är patient, men då får jag hjälp under den lilla studen det varar och sen är de bra med de! (skönt de)
 
Men varför jag började skriva här just i dag igen är för...
Nu är vi där lite igen, jag är inte inlagd som förut.. jag behöver inte klara mig själv och vad jag vet är jag inte misstrod och jag har fortfarande ständigt mina föräldrar vid min sida och min älskade sambo.
Men nu är de så, att jag har något fel med min mag- och tarm, misstankarna går till att det är IBS.
Men då undrar jag, VAD ÄR DE?
jag har försökt läst om de en hel del, men jag får aldrig fram vad det egentligen är.
Samtidigt som jag är väldigt funderar på om det är det, för ska man verkligen gå ner i vikt rätt så fort av IBS, ska man ständigt ha illamående, ska man tappa matlusten?
jag behöver inte skriva mer av mina symtom för det är för mycket, men jag är så funderarsam på varför jag går ner i vikt helt plötslitg?
På bara lite mer än två veckor har jag tappat mycket, först hade jag ingen våg att använda så jag använde mått band och där kunde man se stor skillande och sen jag fick tillgång till vågen, har jag sätt skillnade på bara två dagar!
Ni annar inte va jag önskar att det ska stå på plus!
Visst det är väl skönt att tappa lite vikt för jag är inte den smalaste men inte sen bredaste heller.
Men detta är fel sätt att gå ner i vikt på och de går för för för fort.
Och även fast jag inte har någon matlust och mår illa så tvingar jag mig själv att äta just för att jag vet att jag behöver få i mig.
Hmm.. jag är bara fundersam på vad det är som händer i min kropp.
Har antal mediciner jag tar dagligen just för att slippa ha så pass ont osv som jag har haft problem med.
Det är det värt absolut, att äta dom medicinerna alltså. Men ändå är de lite för många för att jag bara ska vara 21år.
Men vi får se vad som händer, ska snart tillbaka till läkaren på ett besök.. eller rättaresagt jag ska träffa en ny läkare igen..
så får vi se vad han säger om dom sätt något på proverna eller om det kommer sluta med IBS!
Önskar att det var något enkelt som man kunde ta antibiotika och sen var de över...
Kan de vara så enkelt?!
Håll tummarna för mig att det är såååå pass enkelt och dom bara har missat de hela tiden.
 
Många kram

Nu är det dags!

Kategori: Allmänt

Saker har långsamt ändrats och bättreats.
Det har tagit tid och kommer ta ännu mer tid att släppa allt som hänt på det där sjukhuset!
Men nu är det dags att prova något nytt och det jag kommer göra nu under sommaren är att jobba på just det sjukhuset.
Det är en annan avdelning men risken att träffa på dom där läkarna, speciellt en av dom är stor.
Större än vad jag nog egnetligen kan förstå, men för att kunna fortsätta med mitt liv så måste jag göra det här.
Kanske är det precis det här jag behöver för att kunna gå vidare en gång för alla?!
Jag vet att jag kommer klara det här fint och jag vet även att jag har stöd från familjen och vännerna genomd et här.
Men på något sätt är det precis det här jag vill, jag vill jobba där.. det har jag alltid viljat förutom en tid.
Det har varit en dröm ända sen jag var en liten tjej och nu ska jag göra detta!
Jag ska bli ännu starkare och jag ska kämpa ännu mer för att nå det jag vill!
Vet att jag kommer klara det här med upp och ner gångar men vafan, är det inte så livet är?
Allt går upp och ner, och ibland rakt?
Jag bara vet och känner det på mig att det kommer bli skit bra och jag kommer bli lyckligare, jag kommer bli den som jag ville bli när jag var liten!
Det är nu styrkan kommer fram igen!;)
 
Puss!

Börjar det äntligen sakta men säker blekna?

Kategori: Allmänt

Äntligen har jag fått en känsla jag inte haft på länge!
Det har nu gått 2,5år sen jag blev frisk, så alltså är det 3,5år sen jag blev sjuk och då visste jag inte riktigt när livet skulle sluta för mig.
Eller rättare sagt hur det skulle sluta, jag hade ingen aning.
Men idag så beabetar jag det här på mitt sätt, ibland pratar jag mycket om det ibland pratar jag inte om det alls.
Ska jag vara helt ärlig så glömmer jag bort det i bland, kom på mig själv för ett par veckor sen att jag hade inte tänkt en sekund på det under minst 2 veckor.
Bara det är ett otrolgit stort steg för mig i mitt liv, att det inte är en daglig påminnelse längre.
Visst det finns påminnelser, men inte varje dag och det gör mitt liv så jävla mycket bättre.
Man behöver inte ha det negativa i sitt liv jämt, man behöver få må bra.
Jag har egentligen en daglig påminnelse på min arm, men den har suttit där så länge nu så ibland ser jag den inte ens. Men på något viss är den tatueringen inget negativt, det vissar bara att jag hade så otroligt mycket folk runt omkring mig som brydde sig om mig. 
Som ville att jag skulle må bra som var berädda att komma tidigt på morgonen, svara i telefonen mitt i natten och helt enkelt gav en hel del av sitt liv för att mitt liv skulle finns kvar!
 
Fan kan inte beskriva den tacksamheten, tack vara dom här människorna så lever jag.
För er som aldrig tänkt ta självmord eller så, så tycker ni det är själviskt att ens ha dom tankarna och ja.. det håller jag med om, men ibland är man så inne i skiten att man gör det inte för att vara självisk man gör det för att rädda andra mot smärtan.
Jag tänkte på det många gånger under den här tiden, nästan varje kväll som jag blev ensam så funderade jag på hur ska jag göra det?
Det var då inte frågan om jag skulle göra det eller inte, det var frågan om hur..
Jag inbilande mig också att det var det bästa för alla.
Jo men visst att det skulle varit, nej!!
Nu i efterhand tänker jag på det och jag förstår inte hur jag ens kunde lurra in mig själv på att det skulle varit det bästa.
Men idag så skulle jag aldrig kunna ta självmord, mitt liv har en mening och jag var inte var den meningen är.. men jag ska fan ta och leva hela mitt liv och se om jag någonsin kommer förstå min mening här.
Kanske jag gör och kanske inte, men det är inte värt att försvinna tidigare från jorden bara för att det är jobbigt.
Nej, kämpa varje dag. En vacker dag kommer allt lösa sig!
 
Jag är starkare nu, jag vet vad jag vill och jag vet att jag om ett par år kommer jobba på samma sjukhus som dom här läkarna som gjorde så här med mig och jag kommer nog aldrig kunna förlåta dom men jag kommer då vara profisonel.
Lika bra att försöka gå vidare, jag har inget att förlora.
Vill inte må dåligt över detta längre, dags att börja kämpa igen och komma över räddslan som egentligen finns där bakom masken!
 
Till alla er som läser detta, jag vet att jag skriver väldigt sällan..
men jag vet inte vad jag ska skriva och jag vet att jag ibland drar upp samma saker.
Men detta är en blogg för att hjälpa både mig själv och dom i samma sitts och för att hjälpa mig själv behöver jag ibland upprepa saker.
 
 
Puss på er! <3
 
Extra tack till min familj som fanns där under den tiden och till mig sambo som hjälpt mig under den här tiden efter. Tack!<3
 
 

Life is life

Kategori: Allmänt

Dagarna då tårarna faller är de svårt att få dem att sluta.
dom har då äntligen börjat släppa ut, allt som finns inom mig.
Det finns då inget som heter "bit ihop" längre, finns bara "släpp de ut och må bättre".


Jag hatar allt och alla när dom säger till mig att jag bara ska "bita ihop och stå på mig", om dom visste vilken innerbörd dom orden har. Skulle dom då säga dom?


Känns som att något dör i mig varje gång dom orden kommer, varje gång kommer känsla om att inte få visa hur man mår. För man ska alltid vara stark!
och varje gång vet jag, att jag biter ihop även fast jag inte vill.


Men sen tre år tillbaka är jag inte samma person, jag är inte lika stark.
Jag är rädd för att lämna ut för mycket känslor ibland, stänger häldre in mig i mig själv än att låta mig bli sårad igen.


När tårarna bara vill komma så försöker jag trycka bort dom tills jag står där helt själv och ingen hör när jag tar kudden och bara skriker rätt ut.


Skriker ut rädslan och hatet mot dom som fick mig att bli den jag är idag, den som är rädd för att visa folk om jag mår dåligt. Rädd för att bli nekad hjälp så att jag heldre går och har ont. Rädd för att jag inte ska kunna hjälpa dom som har samma sak!
Jag är rädd för att berätta för folk om de här, för räddsla att minas för mycket är för stor.

Jag säger samma saker till personer, för det är de jag minns och de som jag vet aldrig kommer försvinna.
men jag skulle vilja berätta så mycket mer, men jag vill inte minas mig tillbaka.
Jag vill bara glöm, jag vill bara gå tillbaka.
Gå tillbaka till den jag var innan allt detta, den som aldrig ville ge upp på saker.


Den som alltid var ute och hade kul spelade inge roll vilket väder eller vilken års tid.
Alltid skulle något göras!

Nu tar man de bekvämna innan de osäkra, man kollar alla möjligheter innan man gör något större.
Man kollar om det är rätt, man känner i genom varje tanke innan man gör de större grejerna.
Sånt som är litet för andra och var för mig förr.. Kan nu var något mycket större och jobbigare nu.


När jag flyttade från min hemstad till stan jag bor i idag, fanns en räddsla att jag skulle tappa allt som jag hade där hemma. Men jag visste att mina riktiga vänner skulle finnas kvar, familjen skulle aldrig lämna mig och så viste jag att allt skulle bli bra tillslut.


Jag skulle behöva lära mig att leva med en annan trygghet än familjens, jag skulle få lära mig att lita mer på mig själv och andra.
Idag var de än av dom bästa grejerna som kunde hänt, men i bland önskar jag att jag var ett litet barn som bara kunde krypa upp i pappas, mammas, mormors och morfars famn för att finna den tryggaste tryggheten igen!
Men nu är jag inte de, och jag har lärt mig att när allt känns för jävligt.. Så finns dom bara ett samtal bort och så har jag en otroligt underbar sambo som ger men den rätta kramen som jag behöver ha ibland. Som bara han kan ge, när ingen annan i familjen finns med!
Jag älskar er <3

En tid man aldrig glömmer, en tid man alltid känner av och en tid som bleknar efter ett tag!

Livet gör ändringar!

Kategori: Allmänt

Varje höst...
Kommer min rädsla, min oro och mitt rop på hjälp tillbaka. Jag somnar med en trygghet men vaknar mitt i natten av skriket i min dröm, där jag skriker efter hjälp för att smärtan är på väg att äta upp mig ännu en gång. Smärtan är på väg att ta bort den jag är, den är på väg att ta död på den människan jag en gång var och minns så väl.
 
Smärtan finns i mina drömmar, drömmar som handlar om mitt liv. Mitt liv vart förvandlat från ett himmelrike till en mardröm som man inte kunde vakna upp ifrån innan man löst problemet.
 
Det kommer aldrig gå att förklara för någon vad som hände eller vad som togs ifrån mig. Kommer aldrig gå att förklara rädslan som kommer när man känner smärtan på exakt samma punkt. Kommer aldrig finnas någon som förstår så bra som dom som var med mig där varje jävla dag!
 
Under den tiden fanns ingen trygghet, inge ro och inget hopp om livet. mina gosedjur kom tillbaka i mitt liv och blev min trygghet. För folk på sjukhuset tog all min trygghet då mina föräldrar inte fick vara hos mig. När jag väl blev frisk igen, så tog de tid att bygga upp den.. Än i dag är de jobbigt i bland.
 
Jag vill förklara allt bättre hur livet är nu.. men de är svårt! för jag vet inte vart jag ska börja.. Finns mycket jag fortfarande arbetar på från den tiden och en grej är speciellt att lära mig lita på folk igen. Speciellt folk inom vården, det är så otroligt svårt. Men jag har även blivit stark på en grej och det är att jag ger mig inte försen jag har fått hjälp och dom har löst problemet om det är något med vården som jag behöver hjälp med. Jag tänker aldrig gå med smärta ett år igen!! ALDRIG!!!!
 
Puss!

De löser sig...

Kategori: Allmänt

Det var under den jobbiga tiden som man undrade över om man någonsin skulle få kunna köra bil, ta körkort, klara sig själv, flytta hemifrån osv.
Idag kan jag tala om att jag har lyckas med allt de där!!:)
Jag blev frisk, kämpade mig igenom de sista i skolan men tog studenten.. Sen började mitt liv, jag övningskörde vilket lede till körkort.. Jag klarade mig själv, vilket lede till att jag nu flyttar in i min och killens lägenhet imorgon( fredag ).
Den känslan om att få känna att de mesta rullar på är otroligt underbar, att få känna att man får sitt.. Speciellt när man kämpade som man gjorde!
Jag undrar om jag skulle varit så tacksam för allt som jag har nu om jag inte hade gått igenom de där?!
Som jag sagt förut de är hemskt att gå igenom något sånt men ändå så tror jag att de hade en mening, jag måste tro de!
Jag ångrar ibland att jag nästan gav upp helt och hållet, man ska aldrig sluta kämpa!!
För på mitt jobb ser jag ibland många som kämpar för sina liv, och då undrar jag, varför var jag på väg att ge upp?
Jag visste att jag hade så mycket, men ändå..
De är tankar som kommer ibland, men så här glad som jag känner mig nu hoppas jag att alla får uppleva!
Speciellt alla ni som går igenom de jag gick igenom, kom igen jag hejar på ER!!!<3

Puss

Mollande...

Kategori: Allmänt

Jag ska erkänna lite för er som läser denna bloggen om hur mitt liv är nu och var för några månader sen.
Är osäker på tiden men för ca 2-3 månader sen hade jag en käning i min magen, den där käningen man inte vill ha när de nästa gått ett år.
Jag hade börjat fått tillbaka lite av mina smärtor men de var bara typ en "mollande" känsla, vet inte hur riktigt jag ska beskriva den men de där är helt klart bästa ordet för de. På den exakta fläcken som hade orsakat mig dom outhärdliga smärtorna i ett års tid.
Samtidigt i den vevan var det snack om att jag skulle flytta från min hemstad till en annan stad så dum som jag var så var jag tyst, nämnde inte för någon att jag hade ont.
Gick med dom där små mollningarna och tänkte att jag enbart inbillar mig för att det började närma sig ett års dagen, men mina kära läsare det var ingen inbillning.
Dom hade börja smygga sig på mig och tillslut så lög jag för min pappa och sa att jag hade lite ont i ryggen och behövde en tid hos min naprata.. Han som helt eneklt räddade mitt liv!
Pappa fixade en tid och där var jag igen med "ont i ryggen", lite ont i ryggen hade jag men inte så ont att jag skulle behövt gå dit.
När jag väl kom in i rummet så sa jag till min napratat att jag är egentligen här för att jag har börjat fått lite käningar i magen igen, han kollade min rygg och sa att de hade börjat "klämmt" eller så på de stället igen men att det inte var som förra gången då jag kom till han för första gången.
Eftersom att jag tog mig i kragen och gick till han den gången som har jag inte haft någon käning eller smärta sen des, han fixade det och han sa att det bara var lite..
Jag var tyst om mina käningar för jag var rädd!
Jag hade i bakrunden att ingen trodde på mig förr förutom mina föräldrar och vännern och ändå kunde jag inte erkänna för dom.
Men jag lärde mig då att det är bättre att tala om det än att gå och ha lite mollande värk. Varför gå och tiga? 
Va ärlig, ta reda på om det är något och i bästa fall är de inget men i värsta fall så fort man försöka fixa det.
Jag lärde mig att jag behöver inte vara tyst bättre att säga det till dom!!
( Det är inte alltid man vill minnas gårdagen osv, men något vi alltid borde vara glada för egentligen är att vi liver. Inte alltid lätt de eller i dom jobbigaste situationerna. Som som har/haft de som mig vet vad jag menar)
En till grej jag ska erkänna är att jag fortfarande är rädd ibland, jag kan vakna av att jag gråter ibland på nätterna för att jag fortfarande är i den situationen.
Det är inget jag skäms över, det är så det är.. Jag har egentligen bara varit frisk lite mer än ett år.. om man ska räcka med de psykiska så har jag inte ens varit frisk ett år.
För det tar tid att komma över något sånt här och det är bara låta de ta tid.
För om vi försöker stressta på tillfrisknaden så kommer de bara ta längre tid, för det var något jag försökte göra.
Stressa mig igenom den jobba tiden efter och se, jag mår bättre idag men jag har fortfarande kvar lite saker som jag måste fortsätta arbeta på!
Så till er som har samma sak som jag som läser den här bloggen:
- GE ALDRIG UPP! En vacker dag kommer er tur, en vacker dag så kommer de vara ni som skriver en blogg om hur det har varit och om hur ni mår idag. Jag tror och hoppas att de kommer lösa sig för alla oss som varit/är i den här situationen.
- VA ÄRLIGA! Mot dom ni känner att ni kan lita på och dom som verkligen vill er väl, gör inte som jag och håll tyst om ni skulle bli smärtfria och få lite ont igen. Säg det i stället och hoppas på att allt blir bra igen.
-STÅ PÅ ER! Jag vet inte hur ni har blivit behandlade på sjukhuset/sjukhusen ni har varit på men ni har fått läsa lite om va jag gick igenom, och jag säger bara ge er aldrig om ni vet va de kan vara.. se till att dom gör varända jävla undersökning och säg till dom att ge naprapaten en chans, det kan vara värt varändra ÖRE!! och orkar ni själva inte stå på er, be någon annan hjälpa er!
- PRATA! Mitt sista råd som jag kan komma på är att prata med anhöriga absolut, men se även till att prata med någon annan med. Någon som inte är i den sisten med dig. Jag kan rekommendera sjukhuskyrkan, du behöver inte vara kristen för att prata med dom och dom är väldigt duktiga på att lyssna. Dom hjälpte mig otroligt mycket och jag hoppas att dom kan hjälpa dig med <3





Va rädda om er och du får vara rädd, du får gråta och för allt i världen hoppas jag du finner stunder då du skrattar så att du får "ont i magen". För dom stunderna gör att du orkar längre!!
Puss på alla i min närhet och alltid Mamma & Pappa <3<3<3<3

1år, med många upplevelser på en dag!

Kategori: Allmänt

Idag är det ett helt år sen som mitt fel hittades! Då man hittade att det var en nerv som var klämd i min rygg, det var då jag träffade min naprapat för första gången som räddade livet på mig!
Och jag menar det bokstavligt talat, han räddade verkligen livet på mig för exakt ett år sedan <3
Om det inte hade varit för han så hadeg jag inte suttit här idag och skrivit om detta och jag kommer alltid vara honom evligt tacksam!
Idag var det däremot tänkt att man skulle fira den här underabra händelsen, att man fick uppleva ett merakel man inte trodde skulle ske..
Men i stället så råkade man ut för annat skit, man fick åka ambulans.. Men denna gången var de inte för magen, utan för att jag svimmade av!
Känner mig just nu faktiskt en aning besviken på min kropp, att den inte kunna hålla sig bra under just denna dag som jag har väntat så länge på att fira..
Under dom senaste två veckorna har jag verkligen räknat ner tills denna dag, för när den här dagen var nåd så tänkte att då kan de inte hända igen. En spärr har släpp på något vis att efter ett år så ska de väl inte hända igen?
Jag tror inte de, eller rättare sagt jag hoppas att de aldrig händer igen och även fast denna dag blev som den blev så ska jag se till att fira den 7 december i helgen med att gå ut och äta med min pojkvän!
Jag är så tacksam för att han finns och för min underbara vän som fanns där för mig idag, och utan en tvekan så ställde hon upp att komma även fast hon hade en egen tid på ett ställe hon skulle vara<3
Detta kan jag tala om är äkta vänskap och äkta kärlek, för båda två kom utan att tänka på vad dom skulle ha gjort i dag!
Älskar er båda <3
Sen så ska jag inte glömma nämna mina underbara föräldrar!<3
Eftersom att jag är ett par mil bort från dom nu förtiden så är jag så tacksam för att dom inte drabbades av allt för mycket panik och satte sig i bilen och åkte ner.
Detta betyde mycket, att dom gav mig en chans att klara detta själv med dom som jag har här nere<3
Men något som jag vet att jag alltid kommer behöva är att få höra deras röster såna här dagar som denna, för på något sätt så blir man oftast alltid lugnare när man har pratat med dom <3
Och även fast jag är 19 år och fyller 20 nästa år så är de skönt att kunna ringa till dom och be om råd osv!
För hur mycket man än bråkar kommer man ändå alltid behöva sina föräldrar!
Massa kärlek till min älskade mamma och pappa <3<3
Puss

Tränga bort..

Kategori: Allmänt

Jag vet inte hur ni som läser min blogg har hittat den, men för mig så gör ni det lättare för varje gång jag går in och ser att det finns någon som bryr sig om vad som händer mig och massa andra som troligtvis är i den här sistsen.
Det är en hel del personer som är inne och kollar den här bloggen och jag hoppas att jag kan påverka något med hjälp av den här bloggen.
Kanske gör så att ni börja tänka på ett annat sätt.. hur tex eran vardag är, hur ni är mot era vänner, dom ni arbetar med osv.. Även hur viktigt det är med vänner och familj!
Idag vart jag riktigt ledsen för jag insåg hur mycket jag saknar min morfar som gick bort för snart 3år sen.
Han var den personen som alltid fanns där för mig, vad det än vad.
Han ställde upp, gick och prata med honom om allt och man behövde aldrig vara rädd för att berätta saker för honom.
Jag skulle vilja kalla honom för vis, han var en vis man som visste rätt och fel.
Han var en vis man som var med och uppfostra mig till den jag är idag!
Han och min mormor är mina förbilder när de gäller förhållande, samboliv och giftemål!
Hela mitt liv har jag sagt att jag aldrig vill gifta mig, om det inte blir lika bra som min mormor och morfar hade de!!
Jag saknar han såå!! <3
Men på grund av detta så gick jag ner och pratade med pappa, då sa han att jag måste få bort dom negativa tankarna och få fram dom positiva..
Det säger han jämt när det är något sånt här eller om jag får flaschblacks från när jag var sjuk, som händer rätt som det är..
Det var då jag kom på att man alltid undrar varför livet går upp och ner, varför det blir en backe ner utan att man hinner bli förvarnad?
Man undarar varför allt händer än själv, men man tänker aldrig på att det kanske händer någon annan dubbelt så mycket och att man ska vara lottat att man har de så bra som man har de i alla fall.
Vi tänker inte på att det är många som kämpar för sina liv, medans vi är ute och roar oss.
Men när något går snätt, då är det alltid mest synd om en själv!
Det är fel!!
Vi känner bara våra egna känslor, men om vi skulle prova vara i någon annans kropp för ett tag.. så kanske vi skulle se att vi har de rätt bra!
Det är alltid lättast att se det negativa i stället för de positiva, för att kunna se de positiva måste vi kunna kämpa varje dag för att träna bort det negativa.
Det är något jag försöker med varje dag, men vissa dagar misslyckas man och då kommer tårarna som man har kämpat bort länge.
Något jag ska försöka med och jag hoppas att dom felsta andra ska göra oxå är att leva varje dag som om den vore den sista och göra saker som man får ett leende av när man börjar om på allt det nya!
Kämpar än varje dag och de är något man får göra hela livet, men jag är glad över att jag har ett liv!
Jag är glad över att jag mår bra!
jag är glad över att jag har precis allt som behövs..Min familj, mina vänner och sånt som gör mig glad!
Pengar är inte allt, men de är mycket.. Men man kan alltid finna saker som gör en glad utan pengar!!
Puss<3
Man undrar varför livet går upp och ner, varför det blir en backe ner utan att man hinner bli förvarnad?
Man undarar varför allt händer än själv, men man tänker aldrig på att det kanske händer någon annan dubbelt så mycket och att man ska vara lottat att man har de så bra som man har de i alla fall.
Vi tänker inte på att det är många som kämpar för sina liv, medans vi är ute och roar oss.
Men när något går snätt, då är det alltid mest synd om en själv!
Det är fel!!
Vi känner bara våra egna känslor, men om vi skulle prova vara i någon annans kropp för ett tag.. så kanske vi skulle se att vi har de rätt bra!
Det är alltid lättast att se det negativa i stället för de positiva, för att kunna se de positiva måste vi kunna kämpa varje dag för att träna bort det negativa.
Det är något jag försöker med varje dag, men vissa dagar misslyckas man och då kommer tårarna som man har kämpat bort länge.
Något jag ska försöka med och jag hoppas att dom felsta andra ska göra oxå är att leva varje dag som om den vore den sista och göra saker som man kan leva med när man börjar om på det nya!

Snart ett år som frisk!

Kategori: Allmänt

Nu när mar det mer och mer ett år sen jag blev frisk!
Ett år har gått jävligt fort för man har inte hunnit reagera, allt sitter fortfarande kvar i bakhuvudet och man är rädd nu under hösten att man ska känna att det är tillbaka, att man sak få ett anfall.. även fast man vet att man troligen inte får de.
Men allt ligger kvar där i alla fall, och man är extra försiktig med grejer.. Men under de här året har jag hunnit med mer än vad jag kunde ha trot och jag har blivit lyckligare än vad jag kunde ha väntat mig.
Under de här året, har jag plugga skiten ur mig för att jag skulle kunna ta studenten.
Vilket jag gjorde, tack vare hjälpen från dom som hjälpte mig med plugget och dom som peppade mig som fan!!
Jag har träffat en otroligt underbar pojkvän, jag har lärt mig av den svåra läxen jag fick medans jag var sjuk.
Jag har/hjälper en som troligtvis har samma bekymmer som jag hade, genom att finnas där för henne och stötta henne.. För jag vet att detta kommer hon klara!!
Jag har hunnit sagt att jag aldrig vill vara inom vården igen och nu har jag sökt till sjuksköterskelinjen i jönköping för att jag vill bli sjukskökterska, jag vill bli som min pappa och de ska jag! Kommer jag inte in denna gången så söker jag bara igen, jag har ett mål och de målet ska gå i uppfyllelse <3
Sen så börjar körkoret närma sig! Jag vet att jag nu inte skrivit enligt en "röd" tråd som man kallar det, men vem bryr sig? ;)
jag är glad och jag gör fram steg i mitt liv, positiva tankar!!
Det är sällan jag har dom men när jag väl har dom då sitter dom kvar ett tag och jag vet att allt kommer bli bra så småning om!! Allt kommer bli BRA!!
Puss <3

En till!!

Kategori: Allmänt

Aldrig kunde jag tro att någon mer skulle gå igenom samma helvete som jag gjorde under ett år.
Det är snart två år sen de hela hände mig och jag var sjuk lite över ett år.
Den 7 december 2010 vart jag frisk från mina smärtor som var på väg att ta livet av mig, och under hela den tiden jag var sjuk försöket jag hitta någon som gick igenom samma saker.
Behövede någon som kunde förstå förutom min mamma och pappa, för inte ens dom kommer förstå hur man mådde när man ligger där och mår på det sättet.
Dom förstår på ett annat sätt, dom förstår på det sättet hur det är att vara föräldrer i det hela man inte att vara den personen som är drabbad.
Jag försökte under hela den tiden att förklara i detalj hur det var men dom kommer ändå aldrig kunna förstå helt, dom fanns där vid varje smärta och kämpa vid min sida.
Men ändå så försökte jag hitta någon att prata med, som kunde hjälpa mig att få mitt hopp tillbaka om att jag kommer få leva normal och att jag kommer få ha ett underbart liv.
Jag kan aldrig den personen, jag levata och leta.
Men aldrig fann jag den jag letade efter.
Jag har inte mått psykiskt bra på ett år nu för att det tog så på mitt psyke, men jag har kämpat och kommit en lång väg och jag har många som fortfarande hjälper mig.
Men nu kommer det som förvånade mig mest och det är att det finns en person som har det som jag hade det.
Men hon har gått med det hela i 5 år, jag beundrar henne för att hon är så stark men tanken på att jag var på väg att helt ärligt försöka ta livet av mig många gånger för att jag kunde inte leva med smärtorna.
Jag sa till personalen på sjukhuset " jag är rädd för mig själv och om mig själv".
Fick jag någon hjälp av dom?
Nej, jag gick ut en kväll och sa att nu klarar jag inte det här.. jag kan inte vara själv.
Allt jag fick tillbaka var " du är starkare än va du tror, gå in på ditt rum igen så kommer jag och kollar till dig om en stund".
Min räddning under det var min familj och vänner, jag är glad att jag aldrig lyckades ta livet av mig.
Jag är glad att dom gångerna som behövdes att pappa håll fast mig tills jag fick medicinen och somnade.
Fortfarande kan jag få synen, panikattaker och ångest och massa annat efter det här, det var en så tramatisk upplevelse så det går inte att förklara.
Det här tjejen som går igenom samma sak fick jag kontkat med tack vare att min pappa jobbar inom ambulansen och fick åka på uttryckning, han fick åka och uppleva samma sak igen som han hade upplevt med sin egna dotter.
Han fick uppleva samma sak igen och jag tror det tog hårt i honom.
Han hjälpte henne på samma sätt som han hjälpte mig och så pratade han med henne, gav den här bloggen till henne och sitt nummer i fall hon ville prata.
Eftersom att vi har gått igenom samma sak.
Hon hörde av sig till min pappa och han gav mitt nummer till henne, sen ringde hon till mig igår och vi pratadade ett bra tag och ska se till att träffas.
Jag tror det finns någon mening med att just han fick åka till just henne, speciellt eftersom att det snart är två års dagen då det började snart.
Jag är så tacksam för att hon ringde mig och för att hon vill träffas.
Nu ska jag försökta vara stark för henne och hjälpa henne igenom detta, jag ska ställa upp för henne så som jag behövde ha någon och så som jag hade någon under denna tid.
För detta är inget man klarar själv och jag tror vi kan hjälpa varandra.
Usch, värsta av allt är att tårarna kom igår när jag la mig för att sova.
Alla minnen kom och att veta att hon går igenom detta just nu är sjuk, blir behandlad på så sätt att ingen tror henne och dom säger att det är psykistk!
Faaan heller!!
Jag hoppas att min napratpat kan hjälpa henne så att hon får ett lika bra liv som jag har börjat fått..Så att hon får leva som en normal människa.
Denna bloggen har hjälpt mig och hjälper mig fortfarande för jag tycker folk ska veta hur sjukvården gör, och hur svårt det är att få höra gång efter gång att det är psykist.
Det är inte lätt och jag tänker finnas där för henne!!
Jag skulle vilja få min historia berättat, hörd och helt enkelt skulle jag vill bättra vården.
För att jag märker på det hon berättade igår att dom läkarna som jag träffade under min tid har inte lärt sig något.
Dom har en person med samma grejer och lika ont, men ändå fortsätter dom att säga att det är psykiskt.
FYFAAAAN!!!

Tack min familj och mina vänner för att ni fanns där för mig <3 <3 <3 <3

begravda och uppgrävda!

Kategori: Allmänt

Det går inte att förklara känsla att behöva ta sig tillbaka dit och göra de där..
Jag försöker förklara med riktigta och enkla ord, men känns inte som att någon kan hör dom små ljuden som kommer från min mun.
Försöker att inte tänka för mycket på det som varit och de som kommer, försöker egentligen bara att glömma.
Men nu har det återvänt igen, tankarna om vad som hände under de där året.. Under dom sista månaderna.. Fram till den dagen då jag verkligen vart frisk!
Går inte att förklara räddslan som ligger där och gror över att man måste göra en rönken nu igen för att kolla ryggen, eftersom att jag fortfarande har problem och ont i den rätt som de är..
Känns som att jag har gjort allt för att skjuta upp den hela tiden, har skjutit uppd en minst två gånger och någon gång måste jag väl göra den?
men jag vill inte, känner räddsla att ligga där instängd igen..
Ligga instängd i ett litet rör!!
När jag tänker på att ligga där ett tag i de där lilla röret så får jag tårar för jag är livrädd, jag vet att pappa kommer finnas där.. sitta brevid mig och hålla min hand om så behövs..
Men jag vill inte få tillbaka dom hämska minnerna om när jag låg där första gången och..
var rädd att jag skulle få ont, var rädd att dom skulle hitta något faligt!
Samtidigt som jag låg där försökte jag spela cool och att jag klarar allt, men de gör jag inte....
Detta känns för mycket, att behöva göra denna rönken väcker minnen som jag sen ett tag tillbaka har begravt.. Blivit någelunda frid med, men nu är dom tillbaka uppgrävda inne i huvudet!
Vill bara slippa de här, kunna lägga detta bakom mig.
Vill egentligen skjuta upp det igen.. eller rättare sagt jag vill slippa göra detta!
Vill inte återvända till de där sjukhuset, andra sjukhus klarar jag av någelunda men inte det där..
Men pojkvännen, mamma och pappa vill verkligen att jag ska göra de.. för att kolla om det går att se något fel!
Dom gör de mesta bara för att få mig att ens tänka tanken att gå dit..
Pappa säger " Jag följer med dig, jobbar jag så fixar jag så att jag kan följa med ändå.."
Mamma säger: " Gö den så kanske kan få veta va felet är.."
Pojkvännen säger: " Gö den så får du en överraskning av mig.."

Jag älskar er <3

Livet går vidare någon gång!!

Kategori: Allmänt

Den 23 maj fyllde jag 19år och inte trodde jag för ett år sen att jag skulle kunna må så här pass bra!
Känner mig lycklig och fri på något sätt även fast presen från skolan är hög nu precis innan studenten, men jag behöver inte vara orolig för att behöva besöka sjukhuset den här veckan, jag behöver inte vara orolig att jag ska få en kraftig smärta ute bland folk och jag behöver inte vara orolig att jag mitt under natten ska vakna av att jag själv ligger och skriker rätt ut.
Just nu har jag musik i mina öron och jag vet att jag troligen måste plugga mesta delen av natten men just nu så känner jag mig så himla glad!
Har nyss blivit sviken av en polare och lite så.. Men om man bort ser från precis allt de där och bara tänker på hur det var för exakt ett år sen, då jag gick med smärta.. Då kan livet inte bli bättre!
Just när man ligger där tror man aldrig att det ska bli bra eller ens okej igen, men jag lovar er som läser det här och ligger på sjukhuset kanske.. Det finns en ljusar punkt och kämpar man och håller sig kvar så kommer den så småning om!!:)
För mig känns det som att det tog en jekla tid, för det tog flera månader men nu blir det bara bättre och bättre känns det som..
Och allt är tack vare min FAMILJ och mina VÄNNER som hjälpte mig!!
KOMMER ALDRIG KUNNA TACKAR ER TILLRÄCKLIGT!!
Men ni ska veta att jag ÄLSKAR ER och ni kommer ALLTID finnas i mina TANKAR <3
Jag är tacksam för alla personer som hjälpte mig under den tiden och försöker glömma dom som svek mig, en vacker dag så kommer allt vara som de var innan de här hände.
Jag kommer vilja jobba med det jag vill, jag kommer inte vara sjukhus rädd och jag kommer kunna stå utanför sjukhuset en kväll och bara kolla på byggnaderna och känna att jag klarade det då, nu och alltid!
Ingen ska någonsin få trycka ner mig så där igen och om någon gör de må någon jag älskar så kommer jag stå vid denns sida och kämpa precis så dom som älskade mig gjorde!!
Jag kommer under sommaren hålla på med mitt projektarbeta och sedan lämna in det i höst och då är jag helt helt helt klar med skolan.. Och mitt projektarbete är fortfarande " bemötande inom vården".
Hur man ska bemöta dom som hamnar i underläget och det ska jag lägga ner mycket tid på och jag ska även försöka föreläsa lite om detta oxå tack vare mina egna erfarenheter + lite annat!
Jag kämpar än och jag ska vinna ;)
Ha det så bra och tack!!
Puss<3

Sjukhusbesök, jobba, sova, jobba, sjukhusbesök, sova

Kategori: Allmänt

Det är inte längre en självklarhet eller knappt någon lättnad heller längre när jag skriver i den här bloggen.
Men jag lever fortfarande kvar i den så kallade "sjukdomen", fast jag lever inte med den fysiskt utan psykist nu.
Den här bloggen finns enbart för att jag kunde se in i mamma och pappas ögon över hur dåligt dom mådde när folk ringde och frågade hur det var, vad som hade hänt och vad som skulle hända.
Dom kunde svara på hur det var, men inte riktigt vad som hade hänt eller vad som skulle hända.
Dom visste inte om jag skulle bli bra igen eller om det där skulle vara våra liv från den dagen.
Men något som ingen visste i början var att jag kanske inte skulle finnas kvar för att få reda på det!
Den 7 december hittade jag min så kallade "gud" en av dom som rädda livet på mig under den här tiden.
Det var min naprapat, utan han och en till så hade inte jag suttit här och skrivit det här inlägget idag.
Jag kanke varit i den så kallade "himlen" eller så hade jag bara legat i marken.
Hur hämskt det än låter så är det sant!
Och det är min saning som jag berättar om i den här bloggen, jag mådde inte bra fysikt eller psykist.
Varje gång jag fick mina smärtor så trodde jag att jag skulle dö, jag låg bra och skrek och skrev " Låt mig bara dö, jag vill dö!!"
För mitt liv var inte mitt, att ligga i en säng på sjukhuset är inte ett liv.
Att få folk som börjar misstro en, när man alltid körit sitt egna race och varit ärlig så får man tillbaka det.
Att inte kunna umgås med vännerna förutom inne på ett rum och dom var tvungna att lämna dig igen kl 19.
Jag hade inte ett liv, min mamma och pappa hade inte ett liv.
Dom jobbade kom till mig på sjukhuset, åkte hem och sov.. kom till mig på sjukset, jobbade, sov och så där håll det på under en lång tid.
Pappa och jag pratade härom dagen och jag sa till han ännu en gång "hade inte min naprapat hittat felet så hade jag inte suttit här idag" sa jag till min pappa.
Han svarade mig med en ledsam ton i rösten som bara gjorde så ont " Nej jag vet, jag var rädd för det"
Jag vet att man ska släppa allt det dålig och lägga det bakom sig, men går man aldrig helt igenom det så kommer det bara dyka upp, om och om igen.
Men jag vet inte om jag någonsin kommer komma över det här helt, men jag hoppas det och det kommer komma dagar då jag mår dåligt.
Men nu har jag mått dåligt ett tag igen så nu ska det bli miljö om byte för ett par dagar med pappa.
Vi ska åka i väg och försöka tänka på annat och bara ha kul.
Det här är något jag behöver, för att kanske få må bra igen, för att kanske få bli mig själv helt igen!
Jag vill inte ha en rädsla och ångest varje kväll när jag går och lägger mig längre, jag vill kunna slappna av och bara må bra när jag går och lägger mig.
För ibland så har man stora anledningar till att bara må bra när man ska sova, men min rädsla och ångest tar över det och jag försöker bara över vinna det. Så jag ligger kvar och tårarna kommer tills jag stor gråter.
Men jag ligger kvar tills jag verkligen inte klarar mer, en sån dag fick jag härom dagen.
Men nu vill jag må bra!<3

Jag kommer aldrig här ifrån!

Kategori: Allmänt

Min mål om att slippa sjukhuset för ett bra tag framöver gick inte som det skulle.
I torsdags hade jag val än att åka med mamma ner i bilen till akuten, då hade jag gått från lördag natten med högfeber och hosta och bara blivit värre och värre för varje dag.
Natten till torsdagen så var det bara jag och mamma hemma för pappa var tvungen att jobba i en annan ort över natten och på natten skrek jag bara till...
Hade sån kraftig bröstsmärta som redan hade börjat under eftermiddagen på onsdagen.
Så då fick jag ge mig också och säga att vi var tvungen att ta hjälp.
Eftersom jag är rädd och känner mig otrygg inom vården så försökte jag allt, verkligen allt för att klara mig hemma!
Men för varje dag blev jag bara sämre och sämre, feber bara steg och tillslut började kräkningar också.
Så på torsdags morgonen ringde vi pappa och han sa åt hos att bara åka ner till akuten, han var en aning rädd att det kunde vara mitt hjärta.. men han sa inget om det till oss, eller inte till mig i alla fall, men exakt den där tanken om att det kunde vara mitt hjärta för jag hade så ont i vänster bröst fick jag också på vägen ner i bilen.
Så jag sa det till mamma och hon hade samma tanke.
Men pappa hade också sagt någon dag innan att han trodde det var lunginflammation, men vi kunde ju aldrig vara säkra eftersom att jag inte ville ner, jag KLARAR inte av sjukhus.
Men natten till torsdagen var så hemsk så jag sa till mig själv, "bit ihop nu.. va stark, du klarade dig knappt igenom det sist, men nu ska du klara det!
Du är starkare nu och du kommer klara det. Bit ihop som du gjorde 1år, blunda om du måste och gråt och säg att du är rädd om du är rädd, säg att ingen får lämna din sida!"
Jag var tvungen att peppa upp mig själv, jag var tvungen att vara stark, för jag visste att annars så skulle jag faktiskt inte överleva..för om det nu var lunginflammation så är det livshotande om man går med det förlänge.
Vi åkte ner till akuten, dom tog emot oss direkt och när vi kom in i undersökningsrummet så fick jag panik.. tårarna börja rinna, händerna åkte upp för ögonen och jag ville bara därifrån.
Eftersom att dom på akuten känner mig och min familj, så visste dom vad jag gått egenom och hur jag mår.. Så dom sa att jag skulle sätta mig där på bristen och dom sa det lugnt och vänlig och sen tog dom god hand om mig!
Dom fick mig lugn och jag kämpa på ännu mer eftersom att dom tog hand om mgi så väl.
Tack tack tack!!
Det första bemötandet är alltid viktigast och eftersom att dom gjorde på helt rätt sätt så gjorde dom så att jag kunde ge personalen på ett annat ställe en chans också.
På akuten tog dom EKG och det visade sig att det som tur var inte var något med hjärtat, så dom tog några prover och sen körde dom mig personligen vidare till infektionmottagningen.
Där en sköterska även hon trevlig kom snabbt och tog hand om mig och såg att jag mådde riktigt dåligt, inte långt efter kom läkaren och han var väl bra på teorin men jag tycker han var nochalant, han gav mig inge bra intryck, jag tyckte inte om han och det fick mig att backa lite.
Men han var så gott som säker på han också att det var lunginflammation, mer prover togs, ett speciellt näsprov och sen rönken.
På rönken visade det lunginflammation och jag fick pencillin(kåvepenin) och fick åka hem.
Väl hemma så började dag två då jag inte fick behålla något,fick inte behålla vätska eller mat.
Så jag blev svagare och svargare, mer och mer feber och ondare i bröstet.
Pappa ringde ner och prata med läkare och vi fick åka ner.
Vart inlag på en avdelning direkt och fick dropp, ända anledning till att jag gick med på att läggas in var att det var ett hel annat hus på sjukhuset, en hel annan avdelning och jag hade inget val för att jag var så sjuk.
Jag fick 2 liter dropp första kvälle och fick veta att jag hade en svårare lunginflammation, så den vanliga pencillinen funkade inte på den lunginflammationen, så jag fick en annan.
Nu är jag inne på min tredje natt i natt.
under den här tiden har jag brytit ihop många gånger och jag får många flasch backs.
Men jag försöker att inte tänka på något med varje morgon är jag rädd att en av dom där läkarna ska komma, varje dag är jag rädd att dom ska gå förbi mitt fönster och varje kväll är jag rädd att det är dom som ska jobbar som jourläkare under natten!
Så fort jag blir frisk så ska jag vara borta härifrån, eller jag vill bara borta härifrån, det tar på psyket och på sömnen för man kan inte hel slappna av när mamma och pappa har åkit härifrån!
Men jag är starkare nu och jag ska klara mig igenom den här sjukhus tiden!
För det ska faaaan inte bli lång varit!
:(

Inget är lätt!

Kategori: Allmänt

Dagarna springer förbi och ena sekunden kan allt kännas för underbart bra, med glädje som är så hög till att vara så djupt ner i djupet.
Tankarna kommer om och om igen, speciellt på nätterna.. då jag tvinga mig själv att sova med stängd dörr, för då har jag koll. Koll på allt som är i det lilla rummet.
Mitt rum är min trygghet, jag stänger in mig och drar på hög musik..
Kommer någon in där utan att jag har sagt kom in eller om jag känner att någon kommer mig för nära när jag är där inne så får jag panik.
En panik som snabbt över gå till ilska som håller sig kvar.
När jag blir rädd eller orolig för allt som har varit så blir jag arg, jag märker på mig själv att jag stöter bort mina föräldrar, min mormor och dom närmaste förutom mina vänner.
Jag vet inte varför jag gör det, kanske för att dom var så när och dom var min trygghet så länge.
Det var dom jag var tvungen att vara när för att inget ont skulle hända mig när jag låg där inne.
Innan för min sjukhus dörr, var en rädd liten flicka som inte vågade stänga ögen, en lite flicka som inte vågade slappna av. Låg hela tiden på hel spänd och försökte göra allt för att visa uppskattning till dom som kom.
Men ibland var det ju bara jobbigt, jag orkade inte vara trevligt, jag ville inte prata och jag vill inte erkänna att jag behövde någon annan så pass mycket som jag behövde.
Mina föräldrar såg det, och dom var där eller kom så fort jag ringde.
Men smärtan dom hade när sjukhuset förböd dom från att sova där, den smärtan vet jag inte hur den känns men jag kan nästan förstå den.
För min räddsla och panik och självmordstankarna jag hade då kan inte ha varit lätt för dom.
Jag kommer inte glömma blickarna i mamma och pappas ögon när jag sa " Nu är jag rädd om mig själv och jag är rädd för mig själv".
Jag såg räddslan i deras ögon och hur dom försökte kämpa för att inte vissa att dom var rädda.
Jag såg hur dom försökte hålla sig starka, men på något viss så kunde jag se igenom det dom försökte visa.
När vi fick åka in på nyårs natten för att jag hade magsmärtor så satt jag ju och skaka i ett hörn, men eftersom att pappa jobbade där så tog dom in mig i personalrummet.. för det såg mer neutrallt ut och där hade inget ont hänt mig. Men jag satte mig och så att jag hade upp syn över hela rummet och så fort någon kom, då var räddslan och paniken där igen så tårarna kom om och om igen.
Men det var också tillfället vi fick prata, det var tillfället jag lät mig själv att lyssna på deras ord.. på hur dom hade haft det och hur dom hade upplevt mina smärtor.
Pappa sa inte så mycket, för han såg min panik i ögonen.. men mamma berättade något som jag aldrig kommer glömma, det var att hon trodde jag skulle dö varje gång jag fick dom där smärtorna.
Min mamma trodde inte att jag skulle överleva dom.
Jag vet att hon är en av dom som läser den här bloggen så, mamma ångra dig inte för att du sa det!
För det var något som jag behövde få höra, för om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att jag skulle överleva dom häller..
Varje gång dom kom så kom tankarna, är det här slutet nu för mig?!
Kommer inte jag få växa upp och bli mamma någon gång, få ta studenten, få jobba med det jag vill, få bli gammal, få träffa mina syskon barn.. Är det över för mig nu?
Varje gång kom samma tankar tillslut försökte jag bita i hop, men tillslut så gav jag upp.
Jag orkade inte bita ihop inte en dag till.. från att paniken, räddslan och oron blev jag deprimerad.
En reaktions depriton var min "diagnos" från läkarna.
Va hjälpte det mig att veta vad min deprtion var för något?
Varför gjorde dom inte det jag sökte för, varför hitta dom inte felet?
Luften vart bara tyngre och tyngre varje dag, om och om igen tänkte jag ta klivet ut genom fönstret.
Men jag har alltid tyckte att det varit själviskt av folk att ta självmord, så jag tänkte inte göra det.
Även fast tankarna kom om och om igen, så försökte jag att ta mig ifrån dom tankarna till den tiden då smärtorna skulle vara borta och till den dagen då jag skulle få ta studenten.
Jag tänkte mig tillbaka på sommaren -10 och på vilka underbara vänner jag hade.
Skulle jag svika dom som stog mig närmast? för att jag var självisk? För att jag inte klara livet längre?
Nej, i stället så sa jag som det var till dom som var närmast att jag inte längre kände någon livs glädje.. att jag inte längre kunde se min plats i världen och att jag var rädd att jag skulle göra något dumt.
Jag sa som det var, och dom hjälpte mig på alla sätt som dom kunde.
Som min pappa sa, min ballong med alla mina känslor vart bara större och större för att jag inte prata om det och för att jag bara försökte förtränga allt!
Speciellt att jag inte kunde få komma därifrån och för att jag inte längre kände mig trygg.
Pappa och mamma kämpade varje dag om att dom skulle få sova hos mig igen.
Nätterna vart längre och längre, dagarna tog aldrig slut.. jag vart tröttare och tröttare.
Vilket gjorde mig svagare, mindre tålig och mer nere.
Tiden på sjukhuset tog aldrig slut och julen närmade sig.
Med en liten ljusstake inne på rummet så kände jag en liten glädje några dagar, men sen gick det neråt igen.
Julen närmade sig ännu mer, inget framsteg och bara mer misstro.
Kommer inte kunna glömma det där rummet, den där vägen till matsalen, synen ut genom fönstret och inte hur smärtat i hjärtat var om att jag kanske aldrig skulle få tillbaka mitt liv igen.
Varje dag, kommer minst en tanke från den tiden upp, varje dag försöker jag förtränga den, varje dag vill jag bara må bra och varje dag tänker jag på dom som kanske har det som jag hade det.
En tid som kommer finnas kvar, en tid som jag försöka bearbeta och en tid som jag ALDRIG vill ha tillbaka.
Men en tid då jag fick mycket kärlek som jag är ledsen för att jag sköt undan.
En låt till min mamma och pappa som jag älskar högt, men som jag tyvärr skjuter bort. Ni ska veta att jag arbetar varje dag på att kunna ge er den kärlek jag vill och ni ska veta att jag älskar er vad som än händer och vad jag än säger.. Jag mår bara inte helt okej än, men jag arbetar på det! <3

Three days grace - Lost in you

Några månader!

Kategori: Allmänt

Hej!
Nu har ett gått två månader sen dom hitta felet på mig, att jag hade nerven som var klämd i ryggen.
Jag har inte klarat att gått in på den här bloggen knapp sen des, men nu är det dags för mig att försöka komma över det här och inte bara förtränga det och skjuta i väg det som jag har hållt på med nu ett bra tag.
Jag har inte viljat pratat om det och jag har inte klarat av att tänka på det hela utan att bryta ut i starka tårar och ångets över allt som hände under den tiden.
Men härom dagen gick jag in på bloggen och såg att det var fortfarande folk som var här inne och kolla de och då pratade jag lite med mamma och pappa om det.
Dom sa till mig att jag borde fortsätta och skriva om hur det går och har gått sen den dagen då vi fick svaret på vad felet var.
Så därför sitter jag här nu och gör en uppdatering som man kallar det.
Jag kan börja med att berätta att jag har mått riktigt psykist dåligt under dom här två månaderna över hur man har blivit behandlad och över hur mitt liv vart förändrat.
Eller ja, inte bara mitt liv utan många andras också.
Jag kommer aldrig kunna förklara mina känslor fullt ut över hur jag har mått eller mår över det som varit, för det finns ingen som kommer förstå om det inte har varit i samma sitts som jag.
Och om det nu skulle finnas någon så skulle jag vara hur tacksam som hälst om den ville skriva till mig på den här bloggen. För något jag har märkt under hela tiden är att man önskar att det fanns någon som man kunde prata med, någon som var i samma sitts eller som har varit.
För under tiden jag låg på sjukhuset försökte jag hitta Chattrum,bloggar och artiklar som kunde hjälpa mig igenom det hela. Men jag fann inget, inget som kunde hjälpa mig.
Så den här bloggen startades så att jag kunde hjälpa mig själv igenom den tiden och andra som kanske varit i samma sitts eller är.
För jag vill att dom ska veta att dom inte är ensamma och om det kan hjälpa dom att läsa mina tankar om det hela och mina berättelse så tänker jag skriva.
För som sagt jag önskade att det fanns det när jag var där:(
Men sen jag blev som man kallar "frisk" så har mitt psyke inte klarat av det riktigt.
Jag sover inte bra på nätterna för jag har mardrömmar från den tiden, från ambulans färder till att läkarna kommer in och gör anklagelse om sexuellt utnyttjade av mig.
Det ligger så djup där inne som kommer så fort det blir kväll och det är inte ofta men ibland kommer tårarna och jag försöker förtränga det mer och mer för varje gång. Men det går inte.
Två gånger innan julafton så var det så pass att jag knapp klarade av att sova hemma, det var nära att vi skulle åka ner till psyk för att jag inte klarade av det hela.
Jag var rädd, jag skakade, mamma och pappa fick inte nudda mig eller ens vara för nära.
Men allt dom ville vara att krama om mig och visa att dom fanns där för mig nu och för alltid.
Men jag klarade inte av att ta i mot kärleken från dom eller någon annan just då, jag stängde in mig i en liten bubbla.
Om någon ville kramas så ville jag bara skjuta undan dom, jag backade ett par extra steg om någon kom för nära.
Men samtidigt försökte jag vara mig själv så mycket som möjlig när jag var med mina vänner.
Jag ville inte visa för dom eller någon annan att jag var rädd, att jag inte klarade av det hela.
Men när jag väl var bakom stängda dörr, med andra ord hemma så bröt jag ihop totalt. Jag klarade inte av att vara hemma.
En kväll då pappa jobbade så fick jag sån panik att jag bara skrek rätt ut, grätt och ville få bort allt och alla från min närvaro.
Minnen kom och det var bara jag och mamma hemma.
Men i den stunden så kände jag att jag behövde fler än en person som fanns där och hjälpte mig, för jag behövde ha många som kunde skydda mig.
För min känsla var att någon skulle komma och ta mig ifrån mina föräldrar igen!
Men räddnigen vart att en kompis ringde mig och började prata mig lugnt och sen ledde det till att jag satt på mitt rum i timmar och spelade gitarr.
För inne på mitt rum med stängd dörr var jag på något sätt trygg.
Jag mår fortfarande inte bra över det här, men jag försöker hålla mig syselsatt så att jag inte behöver tänka på det eller känna någon räddsla.
Ibland funkar det men ibland kommer det ändå.
Gitarren har i alla fall hjälpt mig en hel del igenom det här och det har min mamma och pappa också.
Men det någon som är jobbigt är att jag inte klara av sjukhuset som vi har här i stan, jag kan inte vara i närheten av det utan att få panik och börja gråta hysterikt.
Jag är rädd och jag vill aldrig mer träffa läkarena som började misstro mig.
Nu går jag i alla fall hos en kurator en gång i veckan och det får mig att må lite bättre, men jag mår fortfarande inte riktigt bra över det här. Det kommer ta tiden.
Till och med när jag ser ett kyvärr komma med posten som har sjuhusetstryck, så får jag panik och bara känner " KAN DOM INTE LÄMNA MIG I FRED!!!"
Nu förtiden så tar jag inte upp posten, jag kollar inte breven innan mamma och pappa har gjort det.
För jag vill må bra jag vill lämna det här bakom mig.
Men jag har som sagt insätt att jag måste ta tag i det här innan jag någosin kommer kunna gå vidare så jag har bestämt mig att skriva mitt projektarbeta om det här och sen eventuellt gå ut i en klass och berätta om det här och hur sjukvårds personalens bemötande var och hur dom kunde ha gjort det bättre för mig som pasient vid visa grejer.
Men nu när jag har börjat skriva här igen, så kanske jag kommer skriva snart igen. Jag vet ärligt talar inte hur jag kommer göra.
Det är svårt!

Snart över men en bit kvar på andra ställen

Kategori: Allmänt

Verkar som att denna resa snart är slut, resan var ingen dröm resa.. Det var en MARDRÖM!
Bara att jag tänker på den så börjar jag gråta, mår inte bra av den!
Folk säger du kommer bli stark när det här väl är slut, men så svag som jag ändå känner mig både fysikst och psykist är jobbigt. Men jag ger inte upp för det!
För det här är något jag ska klara och något jag vet att jag klarar hur jobbigt det en är!
Jag har underbara människor som inte lämnat mig en ända gång under denna resa, folk som alltid visat sin kärlek, sin empati osv.. Men något som är jobbigt med det här är att då börjar jag känna dom här stakrka känslorna som dom ger ut, det gör så att jag kommer tillbaka i tankarna om hur det har varit under dom här senaste tre månaderna och under det här året! Men värst av allt är beröringen från familjen och nära vänner, beröringen som en kram är så mycket kraftigare nu en va den har varit!
Men någon dag så kommer det gå bättre med det också och jag hoppas att det är snart, för jag ser faktiskt hur jobbigt det är för mamma, pappa och dom när dom inte får krama mig! Ibland får dom det förstås men inte så ofta som dom egentligen vill..
Men den 16 december så är det ett helt år som jag har gått med smärta, det var då smärtorna började på allvar och nu är det snart över, jag är inte riktigt smärt fri men det är bara 0,5 av 10.. Så om smärtan nu har varit 10 fram och  tillbaka så är det en underbar känsla att ha så här lågt som en halva!
Jag har inte varit så nära att vara smärtfri på ett år.. Ett år med smärtor dagligen är ett år för länge!
Men är nu sjukskriven från skolan och jobb fram till efter jul, och det känns jobbigt men ändå väldigt skönt för då får jag tid på mig att ta mig tillbaka både fysiskt och psykist!
Men mest av allt så måste jag komma tillbaka psykist, så om det är någon som skulle hamna i samma sits.. Tänk då på att det är hur viktigt som helst att hålla kvar sitt social liv på något sätt!
Spelar ingen roll på vilket sätt bara du har kvar det, för det kommer göra dig så mycket starkare undertiden och det kommer även hjälpa dig efteråt!
Men det som känns skönt för mig just nu är att jag äntligen är utskriven, jag kommer inte behöva leva med smärta eller mediciner! Med andra ord, jag kommer bli bra igen!!!<3
Tack för all hjälp jag har fått!<3