soja..
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Dagarna då tårarna faller är de svårt att få dem att sluta.
dom har då äntligen börjat släppa ut, allt som finns inom mig.
Det finns då inget som heter "bit ihop" längre, finns bara "släpp de ut och må bättre".
Jag hatar allt och alla när dom säger till mig att jag bara ska "bita ihop och stå på mig", om dom visste vilken innerbörd dom orden har. Skulle dom då säga dom?
Känns som att något dör i mig varje gång dom orden kommer, varje gång kommer känsla om att inte få visa hur man mår. För man ska alltid vara stark!
och varje gång vet jag, att jag biter ihop även fast jag inte vill.
Men sen tre år tillbaka är jag inte samma person, jag är inte lika stark.
Jag är rädd för att lämna ut för mycket känslor ibland, stänger häldre in mig i mig själv än att låta mig bli sårad igen.
När tårarna bara vill komma så försöker jag trycka bort dom tills jag står där helt själv och ingen hör när jag tar kudden och bara skriker rätt ut.
Skriker ut rädslan och hatet mot dom som fick mig att bli den jag är idag, den som är rädd för att visa folk om jag mår dåligt. Rädd för att bli nekad hjälp så att jag heldre går och har ont. Rädd för att jag inte ska kunna hjälpa dom som har samma sak!
Jag är rädd för att berätta för folk om de här, för räddsla att minas för mycket är för stor.
Jag säger samma saker till personer, för det är de jag minns och de som jag vet aldrig kommer försvinna.
men jag skulle vilja berätta så mycket mer, men jag vill inte minas mig tillbaka.
Jag vill bara glöm, jag vill bara gå tillbaka.
Gå tillbaka till den jag var innan allt detta, den som aldrig ville ge upp på saker.
Den som alltid var ute och hade kul spelade inge roll vilket väder eller vilken års tid.
Alltid skulle något göras!
Nu tar man de bekvämna innan de osäkra, man kollar alla möjligheter innan man gör något större.
Man kollar om det är rätt, man känner i genom varje tanke innan man gör de större grejerna.
Sånt som är litet för andra och var för mig förr.. Kan nu var något mycket större och jobbigare nu.
När jag flyttade från min hemstad till stan jag bor i idag, fanns en räddsla att jag skulle tappa allt som jag hade där hemma. Men jag visste att mina riktiga vänner skulle finnas kvar, familjen skulle aldrig lämna mig och så viste jag att allt skulle bli bra tillslut.
Jag skulle behöva lära mig att leva med en annan trygghet än familjens, jag skulle få lära mig att lita mer på mig själv och andra.
Idag var de än av dom bästa grejerna som kunde hänt, men i bland önskar jag att jag var ett litet barn som bara kunde krypa upp i pappas, mammas, mormors och morfars famn för att finna den tryggaste tryggheten igen!
Men nu är jag inte de, och jag har lärt mig att när allt känns för jävligt.. Så finns dom bara ett samtal bort och så har jag en otroligt underbar sambo som ger men den rätta kramen som jag behöver ha ibland. Som bara han kan ge, när ingen annan i familjen finns med!
Jag älskar er <3
En tid man aldrig glömmer, en tid man alltid känner av och en tid som bleknar efter ett tag!
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Det var under den jobbiga tiden som man undrade över om man någonsin skulle få kunna köra bil, ta körkort, klara sig själv, flytta hemifrån osv.
Idag kan jag tala om att jag har lyckas med allt de där!!:)
Jag blev frisk, kämpade mig igenom de sista i skolan men tog studenten.. Sen började mitt liv, jag övningskörde vilket lede till körkort.. Jag klarade mig själv, vilket lede till att jag nu flyttar in i min och killens lägenhet imorgon( fredag ).
Den känslan om att få känna att de mesta rullar på är otroligt underbar, att få känna att man får sitt.. Speciellt när man kämpade som man gjorde!
Jag undrar om jag skulle varit så tacksam för allt som jag har nu om jag inte hade gått igenom de där?!
Som jag sagt förut de är hemskt att gå igenom något sånt men ändå så tror jag att de hade en mening, jag måste tro de!
Jag ångrar ibland att jag nästan gav upp helt och hållet, man ska aldrig sluta kämpa!!
För på mitt jobb ser jag ibland många som kämpar för sina liv, och då undrar jag, varför var jag på väg att ge upp?
Jag visste att jag hade så mycket, men ändå..
De är tankar som kommer ibland, men så här glad som jag känner mig nu hoppas jag att alla får uppleva!
Speciellt alla ni som går igenom de jag gick igenom, kom igen jag hejar på ER!!!<3
Puss
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Aldrig kunde jag tro att någon mer skulle gå igenom samma helvete som jag gjorde under ett år.
Det är snart två år sen de hela hände mig och jag var sjuk lite över ett år.
Den 7 december 2010 vart jag frisk från mina smärtor som var på väg att ta livet av mig, och under hela den tiden jag var sjuk försöket jag hitta någon som gick igenom samma saker.
Behövede någon som kunde förstå förutom min mamma och pappa, för inte ens dom kommer förstå hur man mådde när man ligger där och mår på det sättet.
Dom förstår på ett annat sätt, dom förstår på det sättet hur det är att vara föräldrer i det hela man inte att vara den personen som är drabbad.
Jag försökte under hela den tiden att förklara i detalj hur det var men dom kommer ändå aldrig kunna förstå helt, dom fanns där vid varje smärta och kämpa vid min sida.
Men ändå så försökte jag hitta någon att prata med, som kunde hjälpa mig att få mitt hopp tillbaka om att jag kommer få leva normal och att jag kommer få ha ett underbart liv.
Jag kan aldrig den personen, jag levata och leta.
Men aldrig fann jag den jag letade efter.
Jag har inte mått psykiskt bra på ett år nu för att det tog så på mitt psyke, men jag har kämpat och kommit en lång väg och jag har många som fortfarande hjälper mig.
Men nu kommer det som förvånade mig mest och det är att det finns en person som har det som jag hade det.
Men hon har gått med det hela i 5 år, jag beundrar henne för att hon är så stark men tanken på att jag var på väg att helt ärligt försöka ta livet av mig många gånger för att jag kunde inte leva med smärtorna.
Jag sa till personalen på sjukhuset " jag är rädd för mig själv och om mig själv".
Fick jag någon hjälp av dom?
Nej, jag gick ut en kväll och sa att nu klarar jag inte det här.. jag kan inte vara själv.
Allt jag fick tillbaka var " du är starkare än va du tror, gå in på ditt rum igen så kommer jag och kollar till dig om en stund".
Min räddning under det var min familj och vänner, jag är glad att jag aldrig lyckades ta livet av mig.
Jag är glad att dom gångerna som behövdes att pappa håll fast mig tills jag fick medicinen och somnade.
Fortfarande kan jag få synen, panikattaker och ångest och massa annat efter det här, det var en så tramatisk upplevelse så det går inte att förklara.
Det här tjejen som går igenom samma sak fick jag kontkat med tack vare att min pappa jobbar inom ambulansen och fick åka på uttryckning, han fick åka och uppleva samma sak igen som han hade upplevt med sin egna dotter.
Han fick uppleva samma sak igen och jag tror det tog hårt i honom.
Han hjälpte henne på samma sätt som han hjälpte mig och så pratade han med henne, gav den här bloggen till henne och sitt nummer i fall hon ville prata.
Eftersom att vi har gått igenom samma sak.
Hon hörde av sig till min pappa och han gav mitt nummer till henne, sen ringde hon till mig igår och vi pratadade ett bra tag och ska se till att träffas.
Jag tror det finns någon mening med att just han fick åka till just henne, speciellt eftersom att det snart är två års dagen då det började snart.
Jag är så tacksam för att hon ringde mig och för att hon vill träffas.
Nu ska jag försökta vara stark för henne och hjälpa henne igenom detta, jag ska ställa upp för henne så som jag behövde ha någon och så som jag hade någon under denna tid.
För detta är inget man klarar själv och jag tror vi kan hjälpa varandra.
Usch, värsta av allt är att tårarna kom igår när jag la mig för att sova.
Alla minnen kom och att veta att hon går igenom detta just nu är sjuk, blir behandlad på så sätt att ingen tror henne och dom säger att det är psykistk!
Faaan heller!!
Jag hoppas att min napratpat kan hjälpa henne så att hon får ett lika bra liv som jag har börjat fått..Så att hon får leva som en normal människa.
Denna bloggen har hjälpt mig och hjälper mig fortfarande för jag tycker folk ska veta hur sjukvården gör, och hur svårt det är att få höra gång efter gång att det är psykist.
Det är inte lätt och jag tänker finnas där för henne!!
Jag skulle vilja få min historia berättat, hörd och helt enkelt skulle jag vill bättra vården.
För att jag märker på det hon berättade igår att dom läkarna som jag träffade under min tid har inte lärt sig något.
Dom har en person med samma grejer och lika ont, men ändå fortsätter dom att säga att det är psykiskt.
FYFAAAAN!!!
Tack min familj och mina vänner för att ni fanns där för mig <3 <3 <3 <3
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt