När är de dags? Att behöva slippa oron om att dagar kan sluta i katastrof? När är de dags att kunna slippa tänka på att man alltid har med sig medicin när man klivet ut genom dörren?!
Är de inte smärtan som tar över så är de illamåendet!
När den där konstiga smärtan kom igen i tisdags som jag hade den där måndagen för typ två veckor sen, så kände jag att orken inom mig tog totlat slut. Kände att krafterna till de här bara försvann från mig helt! Kände att de inte fanns någon mening att kämpa längre med något som aldrig försvinner.
Det är bara ett evigt kämpande hela tiden, dagarna då smärtan tar över, dagarna man kämpar om att få träffa läkare i tid och dagarna då den psykiska påfrestningen från allt de här tar över.
Har provat kurator i början av den här tiden och då tyckte jag inte de gav mig något.. Kanske för att jag fortfarande levde i förnekelse då, men känner att de skulle inte hjälpa mig nu heller! Dom är aldrig där när allt de här händer, dom skulle omöjligt kunna förstå!
Dom skulle inte kunna förstå den skuld jag känner, skulden för att framförallt min sambo måste se hur jag plågas och skulden för att mina föräldrar får dom där jävla samtalen när jag skriker av smärta!!
Vad ska jag göra för att slippa den här känslan av skuld? Jag vet de är inte mitt fel, jag har inte valt de här. Men att se att andra lider på grund av att man själv lider är för jävla jobbig och om jag känner så här så förstår jag hur dom känner:'(
Sist nu i tisdags när den här nya smärtan kom igen så hade vi egentligen 45min till sjukhuset i Jönköping, men de gick fortare än så.. Minns att undet den tiden vi åkte i bilen skrek jag bara rätt ut på min magen "SLUTA DÅ" om och om igen skrek jag så! Varför kunde de inte bara slutat?!
Ringde både mamma och pappa för att få höra deras röster men de hjälpte mig inte denna gången!
Fan tårarna bara rinner på mig just nu när jag tänker på vad som hände denna dagen och den där måndagen!!
Åå vill inte ha de så här, orkar inte med det här något mer när vi aldrig får bukt på de!!