Alla känslor på samma gång
Kategori: laktosintolerans
Mamma skrev nyss ett sms och frågade hur jag mådde.
Jag visste knappt vad jag skulle svara, skulle jag vara ärlig eller skulle jag säga att allt var bra?
Jag är tyvärr inte den som ljuger för mina föräldrar även fast jag ibland önskade att jag gjorde de så att dom skulle kunna få må bra någon gång.
Smärtan som jag har i mitt bröst just nu är obeskrivlig.
Jag känner mig så sviken och rent utsagt misshandlad av sjukvården, som har plågat mig för länge nu.
Dom har ännu en gång tagit många månader nästan år från mitt liv. Räckte inte det med att dom gjorde det en gång tidigare?
Räckte det inte med att man förra gången känna sig som en liten liten flicka igen som behövde gosedjur, som knappt kunde forma sina ord längre och grät sig till söms varje natt?
Sjukvården har lämnat ärr i och på mig som aldrig kommer försvinna, dom kommer finnas kvar där för jämnan.
Man ska känna att man får hjälp när man är på sjukhuset, men jag känner inte det längre.
jag känner mer en rädsla över vad dom ska göra ”denna” gången när jag är där.
Varför var dom tvungna att förstöra mig en gång till?
Jag hade ju hittat tillbaka, jag hittade visligen inte den tjejen som jag var innan men jag hittade någon som funkade.
Någon som kunde leva ett lyckligt liv och blev bättre än den jag var innan.
Jag började ju själv tillslut igen jobba inom vården för att förändra den.
Vägrar låta fler utsättas som jag har blivit utsatt, JAG VÄGRAR!
Men nu vet jag inte vem jag är längre, känner bara hatet mot dom här läkarna och sjuksköterskorna som har ”misshandlat” mig så här.
Jag ska berätta, dom här senaste månaderna när jag haft såna smärtor i magen så har jag fått åkigt in flera gånger per månad och jag har aldrig veta när jag ska få ont. Det har bara slagit till på någon sekund.
Sjukvården gjorde allt enligt dom, men jag visste och jag talade om för dom att ni har inte gjort allt.
Jodå det hade dom visste.
Redan där kände jag att det spelar ingen roll vad jag säger, dom kommer inte lyssna på mig.
Men jag vägrade bli den där lilla flickan igen, jag vill aldrig bli så nere igen så att jag tänker dö.
Jag var bestämd, denna gången så ska dom inte få förstöra mig på samma sätt.
Men jag ska tala om att denna gången klarade jag ”slagen” från ”misshandeln” bättre, men det var inte långt ifrån att jag blev den där lilla flickan igen!
Mina tårar ligger och trycker bakom ögonlocken och jag vill bara släppa ut dom men på något sätt är jag för arg för att låta mig själv gråta.
I alla fall, dom sa hela tiden att dom hade gjort allt dom kunde för att ta reda på vad det var.
Men jag visste hela tiden att dom inte hade kollat om jag var laktosintolerant, men ALLA läkare sa att jag inte var det. SÅ ingen lyssnade.
Tillslut när jag fick träffa en annan läkare så sa jag att jag ville att dom skulle kolla det och hans ord var ”visst det kan vi, men jag tror inte du har de”.
JÄVLA IDIOTER, ni har förstört flera månader för mig för att ni har sagt att jag inte är laktosintolerant även fast jag är det!!
Jag har varit det hela mitt liv utan att veta om det och dom har kollat gluten men aldrig laktosen.
Om dom hade lyssnat på mig och min familj för flera månader sen så hade jag sluppit det här.
Jag hade sluppit blivit ”misshandlad” igen och få dom här ärren.
Ärren kanske inte syns på utsidan men dom finns djup in på insidan.
Det sköna i det här är att jag haft en sån fin familj som kämpat lika hårt för mig denna gången som förra och aldrig gått sina vägar.
Dom sa hela tiden ” vi ska klara det här med, vi ska vinna”!
Tro fan på det, VI VANN!!
Mitt hat och min ilska är nu värre än någonsin och jag vet inte längre hur jag ska få ur mig detta.
Nu har jag bestämt mig för att gå och prata med en kurator för jag kan inte må så här dåligt längre tack vare sjukvården.
Mina föräldrar skulle också behöva gå och prata med någon, jag tror inte dom kommer göra det men jag vet att dom borde.
Dom mår inte heller bra längre, dom har också fått ärr på insidan och rädsla och hat på utsidan…
Hur kan man förstöra en sån fin familj på de här sättet?!
Tack för ni tog er tid att läsa, och jag hoppas att ni ALDRIG behöver vara med om något liknade och om ni är de så KÄMPA!
Ni kommer vinna om ni aldrig ger upp <3
Jag visste knappt vad jag skulle svara, skulle jag vara ärlig eller skulle jag säga att allt var bra?
Jag är tyvärr inte den som ljuger för mina föräldrar även fast jag ibland önskade att jag gjorde de så att dom skulle kunna få må bra någon gång.
Smärtan som jag har i mitt bröst just nu är obeskrivlig.
Jag känner mig så sviken och rent utsagt misshandlad av sjukvården, som har plågat mig för länge nu.
Dom har ännu en gång tagit många månader nästan år från mitt liv. Räckte inte det med att dom gjorde det en gång tidigare?
Räckte det inte med att man förra gången känna sig som en liten liten flicka igen som behövde gosedjur, som knappt kunde forma sina ord längre och grät sig till söms varje natt?
Sjukvården har lämnat ärr i och på mig som aldrig kommer försvinna, dom kommer finnas kvar där för jämnan.
Man ska känna att man får hjälp när man är på sjukhuset, men jag känner inte det längre.
jag känner mer en rädsla över vad dom ska göra ”denna” gången när jag är där.
Varför var dom tvungna att förstöra mig en gång till?
Jag hade ju hittat tillbaka, jag hittade visligen inte den tjejen som jag var innan men jag hittade någon som funkade.
Någon som kunde leva ett lyckligt liv och blev bättre än den jag var innan.
Jag började ju själv tillslut igen jobba inom vården för att förändra den.
Vägrar låta fler utsättas som jag har blivit utsatt, JAG VÄGRAR!
Men nu vet jag inte vem jag är längre, känner bara hatet mot dom här läkarna och sjuksköterskorna som har ”misshandlat” mig så här.
Jag ska berätta, dom här senaste månaderna när jag haft såna smärtor i magen så har jag fått åkigt in flera gånger per månad och jag har aldrig veta när jag ska få ont. Det har bara slagit till på någon sekund.
Sjukvården gjorde allt enligt dom, men jag visste och jag talade om för dom att ni har inte gjort allt.
Jodå det hade dom visste.
Redan där kände jag att det spelar ingen roll vad jag säger, dom kommer inte lyssna på mig.
Men jag vägrade bli den där lilla flickan igen, jag vill aldrig bli så nere igen så att jag tänker dö.
Jag var bestämd, denna gången så ska dom inte få förstöra mig på samma sätt.
Men jag ska tala om att denna gången klarade jag ”slagen” från ”misshandeln” bättre, men det var inte långt ifrån att jag blev den där lilla flickan igen!
Mina tårar ligger och trycker bakom ögonlocken och jag vill bara släppa ut dom men på något sätt är jag för arg för att låta mig själv gråta.
I alla fall, dom sa hela tiden att dom hade gjort allt dom kunde för att ta reda på vad det var.
Men jag visste hela tiden att dom inte hade kollat om jag var laktosintolerant, men ALLA läkare sa att jag inte var det. SÅ ingen lyssnade.
Tillslut när jag fick träffa en annan läkare så sa jag att jag ville att dom skulle kolla det och hans ord var ”visst det kan vi, men jag tror inte du har de”.
JÄVLA IDIOTER, ni har förstört flera månader för mig för att ni har sagt att jag inte är laktosintolerant även fast jag är det!!
Jag har varit det hela mitt liv utan att veta om det och dom har kollat gluten men aldrig laktosen.
Om dom hade lyssnat på mig och min familj för flera månader sen så hade jag sluppit det här.
Jag hade sluppit blivit ”misshandlad” igen och få dom här ärren.
Ärren kanske inte syns på utsidan men dom finns djup in på insidan.
Det sköna i det här är att jag haft en sån fin familj som kämpat lika hårt för mig denna gången som förra och aldrig gått sina vägar.
Dom sa hela tiden ” vi ska klara det här med, vi ska vinna”!
Tro fan på det, VI VANN!!
Mitt hat och min ilska är nu värre än någonsin och jag vet inte längre hur jag ska få ur mig detta.
Nu har jag bestämt mig för att gå och prata med en kurator för jag kan inte må så här dåligt längre tack vare sjukvården.
Mina föräldrar skulle också behöva gå och prata med någon, jag tror inte dom kommer göra det men jag vet att dom borde.
Dom mår inte heller bra längre, dom har också fått ärr på insidan och rädsla och hat på utsidan…
Hur kan man förstöra en sån fin familj på de här sättet?!
Tack för ni tog er tid att läsa, och jag hoppas att ni ALDRIG behöver vara med om något liknade och om ni är de så KÄMPA!
Ni kommer vinna om ni aldrig ger upp <3