vadarfel

Två år är en kort tid! Allt gick och går så
snabbt, hinner fortfarande inte med att förstå. Vad som egentligen har hänt mig och mina nära. Ju mer dagen närmar sig ju mer rädd blir jag, ju mer utsatt känner jag mig och ju mer börjar jag tänka på livet som är just nu.
7:e december är en dag som är en glädje dag men ändå så skrämmer den dagen mig så otroligt mycket..
För, för mig så var de sista chansen. Sista hoppet som man la i någon annans hand.
Tankar som inte borde ha funnits fanns där om att nu måste de funka, annars är jag död.
Jag vet att varje gång jag säger eller skriver dom meningarna så blir de som ett kniv hugg i mamma och pappas hjärtan. Det är inget dom behöver säga de är något jag ser i deras ögon och på deras kroppsspråk.
Jag önskar så mycket för deras skull att dom orden inte var sanna, men tyvärr var dom de.
Finns säkert många där ute som tycker att jag borde släppa de här nu, men innan man är med om något liknade så vet man inte hur de är att se en sån smärta hos dom man älskar som mest och samtidigt ha en smärta man inte kan hantera!
Innan jag började skriva de här inlägget så läste jag gamla kommentarer från olika folk som pappa har träffat på.. Såna som har liknade och som fick min blogg för att läsa och jag tror pappa gav denna bloggen till dom för att han ville visa att han förstår och att dom inte ska ger upp<3 att läsa att min pappa har hjälp er också är så stort och så skönt för mig! Om någon av er fortfarande läser min blogg får ni gärna kommentera och berätta hur de gått. Jag hoppas de är bättre med er och att ni också får en dag att fira!<3

Jag älskar att fortfarande finnas i livet<3
Pussss