vadarfel

Aldrig kunde jag tro att någon mer skulle gå igenom samma helvete som jag gjorde under ett år.
Det är snart två år sen de hela hände mig och jag var sjuk lite över ett år.
Den 7 december 2010 vart jag frisk från mina smärtor som var på väg att ta livet av mig, och under hela den tiden jag var sjuk försöket jag hitta någon som gick igenom samma saker.
Behövede någon som kunde förstå förutom min mamma och pappa, för inte ens dom kommer förstå hur man mådde när man ligger där och mår på det sättet.
Dom förstår på ett annat sätt, dom förstår på det sättet hur det är att vara föräldrer i det hela man inte att vara den personen som är drabbad.
Jag försökte under hela den tiden att förklara i detalj hur det var men dom kommer ändå aldrig kunna förstå helt, dom fanns där vid varje smärta och kämpa vid min sida.
Men ändå så försökte jag hitta någon att prata med, som kunde hjälpa mig att få mitt hopp tillbaka om att jag kommer få leva normal och att jag kommer få ha ett underbart liv.
Jag kan aldrig den personen, jag levata och leta.
Men aldrig fann jag den jag letade efter.
Jag har inte mått psykiskt bra på ett år nu för att det tog så på mitt psyke, men jag har kämpat och kommit en lång väg och jag har många som fortfarande hjälper mig.
Men nu kommer det som förvånade mig mest och det är att det finns en person som har det som jag hade det.
Men hon har gått med det hela i 5 år, jag beundrar henne för att hon är så stark men tanken på att jag var på väg att helt ärligt försöka ta livet av mig många gånger för att jag kunde inte leva med smärtorna.
Jag sa till personalen på sjukhuset " jag är rädd för mig själv och om mig själv".
Fick jag någon hjälp av dom?
Nej, jag gick ut en kväll och sa att nu klarar jag inte det här.. jag kan inte vara själv.
Allt jag fick tillbaka var " du är starkare än va du tror, gå in på ditt rum igen så kommer jag och kollar till dig om en stund".
Min räddning under det var min familj och vänner, jag är glad att jag aldrig lyckades ta livet av mig.
Jag är glad att dom gångerna som behövdes att pappa håll fast mig tills jag fick medicinen och somnade.
Fortfarande kan jag få synen, panikattaker och ångest och massa annat efter det här, det var en så tramatisk upplevelse så det går inte att förklara.
Det här tjejen som går igenom samma sak fick jag kontkat med tack vare att min pappa jobbar inom ambulansen och fick åka på uttryckning, han fick åka och uppleva samma sak igen som han hade upplevt med sin egna dotter.
Han fick uppleva samma sak igen och jag tror det tog hårt i honom.
Han hjälpte henne på samma sätt som han hjälpte mig och så pratade han med henne, gav den här bloggen till henne och sitt nummer i fall hon ville prata.
Eftersom att vi har gått igenom samma sak.
Hon hörde av sig till min pappa och han gav mitt nummer till henne, sen ringde hon till mig igår och vi pratadade ett bra tag och ska se till att träffas.
Jag tror det finns någon mening med att just han fick åka till just henne, speciellt eftersom att det snart är två års dagen då det började snart.
Jag är så tacksam för att hon ringde mig och för att hon vill träffas.
Nu ska jag försökta vara stark för henne och hjälpa henne igenom detta, jag ska ställa upp för henne så som jag behövde ha någon och så som jag hade någon under denna tid.
För detta är inget man klarar själv och jag tror vi kan hjälpa varandra.
Usch, värsta av allt är att tårarna kom igår när jag la mig för att sova.
Alla minnen kom och att veta att hon går igenom detta just nu är sjuk, blir behandlad på så sätt att ingen tror henne och dom säger att det är psykistk!
Faaan heller!!
Jag hoppas att min napratpat kan hjälpa henne så att hon får ett lika bra liv som jag har börjat fått..Så att hon får leva som en normal människa.
Denna bloggen har hjälpt mig och hjälper mig fortfarande för jag tycker folk ska veta hur sjukvården gör, och hur svårt det är att få höra gång efter gång att det är psykist.
Det är inte lätt och jag tänker finnas där för henne!!
Jag skulle vilja få min historia berättat, hörd och helt enkelt skulle jag vill bättra vården.
För att jag märker på det hon berättade igår att dom läkarna som jag träffade under min tid har inte lärt sig något.
Dom har en person med samma grejer och lika ont, men ändå fortsätter dom att säga att det är psykiskt.
FYFAAAAN!!!

Tack min familj och mina vänner för att ni fanns där för mig <3 <3 <3 <3