vadarfel

Varje höst...

Kommer min rädsla, min oro och mitt rop på hjälp tillbaka. Jag somnar med en trygghet men vaknar mitt i natten av skriket i min dröm, där jag skriker efter hjälp för att smärtan är på väg att äta upp mig ännu en gång. Smärtan är på väg att ta bort den jag är, den är på väg att ta död på den människan jag en gång var och minns så väl.

 

Smärtan finns i mina drömmar, drömmar som handlar om mitt liv. Mitt liv vart förvandlat från ett himmelrike till en mardröm som man inte kunde vakna upp ifrån innan man löst problemet.

 

Det kommer aldrig gå att förklara för någon vad som hände eller vad som togs ifrån mig. Kommer aldrig gå att förklara rädslan som kommer när man känner smärtan på exakt samma punkt. Kommer aldrig finnas någon som förstår så bra som dom som var med mig där varje jävla dag!

 

Under den tiden fanns ingen trygghet, inge ro och inget hopp om livet. mina gosedjur kom tillbaka i mitt liv och blev min trygghet. För folk på sjukhuset tog all min trygghet då mina föräldrar inte fick vara hos mig. När jag väl blev frisk igen, så tog de tid att bygga upp den.. Än i dag är de jobbigt i bland.

 

Jag vill förklara allt bättre hur livet är nu.. men de är svårt! för jag vet inte vart jag ska börja.. Finns mycket jag fortfarande arbetar på från den tiden och en grej är speciellt att lära mig lita på folk igen. Speciellt folk inom vården, det är så otroligt svårt. Men jag har även blivit stark på en grej och det är att jag ger mig inte försen jag har fått hjälp och dom har löst problemet om det är något med vården som jag behöver hjälp med. Jag tänker aldrig gå med smärta ett år igen!! ALDRIG!!!!

 

Puss!